MINOTAUREN NR 12 (Dec 2001)

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Recension

Av Rickard Berghorn (Red)
Aleph bokförlag 2001

Senaste Minotauren kallas “Temanummer: Skräcken i folkhemmet” och handlar om skräcklitteratur i Sverige. Annika Johansson har en kort historik om svensk skräcklitteratur, som ingår en utmärkt introduktion. Redaktören själv, Rickard Berghorn, har en artikel om en något mindre känd svensk skräckförfattarinnan. Aurora Ljungstedt, som också skrev både deckare och tidig science fiction. En av hennes böcker, kortromanen Hastfordska vapnet från 1873 har en del velat utnämna till Sveriges första detektivroman. Berättelsen handlar om en domare vid namn Benjamin Ross, som tar sig an en brottsutredning. Yvonne Leffler skrev en uppsats om det på Högskolan i Karlstad, 1993). (CJL Almquist Skällnora kvarn från 1839 vill andra göra till Sveriges första deckare. Kalenderbitare får väl slåss om saken!)

Berghorn återkommer med en artikel om ytterligare en gamling, Lucie Legerbielkes En stillsam upplevelse från 1913, om en person som undersöker ett mystiskt hus. Författarinnan var dotter till brännvinskungen LO Smith!

Ola Svensson skriver om M R James, som kommit på svenska så sent som i början av 90-talet, och skrev skräckberättelser som utspelades i det exotiska Sverige! Men det räcker inte med det: i Algernon Blackwood i Stockholms skärgård (artikel av Bengt Dahlqvist) hemsöker ytterligare en skräckförfattare vårt hörn av världen. Det är fascinerande att läsa om hur utländska författare uppfattat gamla Svedala. Alvis (pseudonym för Per Alvsten) skriver numrets novell, Henry Lee, en skräckis där personen i novelltiteln berättar sitt livs historia. Välskriven, men intrigmässigt litet tam (kanske).

Numret kompletteras med en recensionsspalt av Pål Eggert (längre, men goda recensioner) och en fandomspalt av Johan Anglemark. Han gör denna gång en djupdykning i fenomenet “elektroniska fanzines”, ett ämne som har en del fascinerande aspekter. Tyvärr verkar det bli Anglemarks sista spalt då redaktören vill ersätta den med en mer renodlad genrenyhetsspalt. Om det kan vi läsa i redaktionsspalten, där redaktören berättar vad som händer med publikationen och vad som kan komma i framtida nummer. Här den enda lilla kritiken: i äldre redaktionsspalter brukade Berghorn våga vara litet mer personlig.

Minotauren är annars mycket bra på att gräva fram små pärlor ur historien. Artiklarna är välskrivna och det är ganska gott om illustrationer. De 54 sidorna är återhållsamt vällayoutade, och Minotauren är ett måste för den som är intresserad av framför allt äldre fantastisk litteratur!

AHRVID ENGHOLM



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22