Metro 2033 – The Last Refuge

Mar 28th, 2010 | By | Category: 2010-2, Recension

Omslag till spelet Metro2033Spel för PC, XBOX
Efter roman av  Dmitry Glukhovsky
Utvecklare 4AGames

Har ni läst Metro 2033? Har ni spelat spelet? Jag har tillbringade några kvällar och nätter i Moskvas tunnlar och gångar. Jag har dödat och blev dödad på ett tiotals plågsamma sätt… Jag har skjutit och det var länge sedan jag fick så mycket rekylkänsla i mina armar.

Ryska vapen suger, men det är kul att använda dem. Träffsäkerheten är inte så hög, men mycket pang blir det…. En kul detalj är att ammunition är så viktig för överlevnad. Det finaste du kan få i spelet är ”military grade cartridge” från gamla goda tider.

Hemmatillverkad ammo suger också och har dålig träffsäkerhet. Maskingevären är av rysk tillverkning och av skiftande kvalitet, precis som i riktiga livet. Svenska gamers  tycker att ”vapnen är fjösiga” (Gamereaktor, http://www.gamereactor.se/recensioner/21523/Metro+2033/). Jag anser att dem ger äkthets känsla efterson några vapenfabriker finns inte kvar anno 2033.

Eftersom jag fick förtroende att recensera den stora dystopiska skildringen av ryska huvudstaden, så känns det naturligt att skriva några ord om dataspelet som har romanen som förebild. Företeelsen dataspel och film har funnits i många år: Indiana Jones, Bond, Batman, My Little Pony, Final Fantasy och massor andra.  Mindre vanlig kombination är böcker och dataspel.

Kan i tänka er Raskolnikov på spel-dvd som ”first-person shooter”? Smyga runt Fontanka och hugga kärringar med yxa…..  Gå på dass och se inristat på vägen ”Dostojevskij var här”.  Just en sådan rolig kombination är Metro och Metro. Spelet säljer boken och boken säljer spelet.

Författaren och speltillverkaren  är eskickliga marknadsförare som kan co-marketing.  Här och där i spelet ser man gamla affischer som gör reklam för Metro 2033 eller soldater som läser boken. ”Fan vad bra den är, Artem” säger en tuff soldat till huvudfiguren. Spelet bygger upp kultfaktor kring boken.

Spelet är en mycket lyckad symbios – där handlingen och miljöer är återskapade på ett mycket troget och ambitiöst sätt. Jag skulle kalla Metro för interaktiv a-prioristisk berättelse med inslag av aktionspelet ”first-person shooter”. Handlingen utspelar sig i en skitig förfallen miljö som har en viss kommunistisk estetik.  Stalins ande finns där. Det är mycket av tunnelbanemiljöer i spelet förstås.

Detalj ur spelet

Detalj ur spelet

Vi börjar i syd på VDNH – expo.  Spelet börjar på en station. På stationen sjuder underjordiskt liv, lekande barn, kvinnor och män med vardagliga sysslor, köpmän som kränger ammunition och ”hälsa”, gåtfulla banditer som vilar efter tuffa uppdrag i cityn. Det är så välgjort och äkta att man tänker på Brugel vad gäller detaljrikedom, när det gäller  ljuskällor så är det Rembrand som ”spökar”. Det pratas, springs, eldas, kokas och skramlas i tunnlarna och på perrongerna. Det pratas ”broken English” och ofta i bakgrunden får man höra sentimentala ryska sånger. Det är som att sätta sig vid lagerelden i Sibiriska skogen. Mörkt, gemytligt och pratigt tillvaro vid lagerelden plötsligt störs av att man blir omringad av hungriga vargar. Istället för vargar så är det Homo Novis, ”the dark ones” och mutanter som lurar i kloakerna, attacker genom fönstren och avspärrningar och hotar människor som barrikaderat sig på varje station i underjorden. Det är en dröm för varje slavist och en riktig höjdare för Moskva-kännare. Det finns många sorters människor och det finns avskum och fascister, demokrater och kommunister. Du kan inte lita på någon under dina resor i underjorden.

All detaljrikedom ställer höga krav på grafikkortet i datorn. Jag fick ställa om min maskin i ”normalt läge” för att datorn inte skulle hacka för mycket. Monstrerna är rätt så skrämmande med svans och päls, men slagsmålskänslan är lite så där. Svårighetsgraden är ganska hög om man inte spelar på nybörjarnivå. Det linjära i berättelsen är motorn i spelet. Du färdas mellan olika stationer, pangar när spelkonstruktören säger till och handlar förnödenheter och ammunition vid olika stopp där du får uppdrag. Det går inte hoppa av ”tåget” för att strosa lite fritt eller tjuvkika på motståndare som man kan göra i andra spel. Det är lite på gott och ont och därför vill jag kalla det för en interaktiv berättelse, ett mellantig mellan bok och film där du kan bli uppäten av hungriga spöken. Gillar ni rysk retro, har ni tålamod och gillar sönderbombade miljöer så är spelet perfekt. Vill ni bara ha aktion? Så köp något annat och klaga inte på ryska pikadoller.

Till sist måste jag varna er. Våldsamma dataspel trubbar av hjärnan. Om du spelar ”The Last refuge” så finns det risk att förvandlas till en Zombie i Moskvas metro.

ANDRÉ LOUTCHKO

Recension av boken: http://www.dast.nu/recension/metro-2033-den-sista-tillflykten

Moskvas tunnelbana 2008

Moskvas tunnelbana 2008

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22