MEN HUR SOM HELST …

Dec 13th, 2014 | By | Category: 2014-12 dec, Recension

Omslag till Men hur som helstAv John Cleese
So, Anyway …, 2013
Översatt av Marianne Mattsson
Forum, 2014
ISBN 978-91-37-14164-0, 386 sidor

John Cleese har en tung ryggsäck. Efter den globala framgången i humorgruppen Monthy Python’s Flying Cirkus och likaledes i TV-serien Pang i bygget (Fawlty Towers 1975 och 1979) fick han dras med epitetet som en av världens roligaste män. På senare år har han försökt mildra världens uppfattning av sig som komiskt geni och gör det med visst eftertryck i dessa memoarer där han berättar om ett liv som inte alltid varit särskilt lyckligt. Han beskriver sin mor som en mycket orolig och självisk människa som alltid tvingade igenom sin egen vilja – något som fick Cleese att i resten av livet ha det svårt med relationen till kvinnor. Detta i sin tur har tvingat honom att lätta på plånboken åtskilligt hos terapeuter. Märkligt nog menar han samtidigt att han var bortskämd. Kanske för att han hade ett gott förhållande till sin far som beskrivs som ”en hygglig och sansad karl”.

John CleeseHan berättar om sitt liv på ett sätt som man kan förvänta sig av en komiker – drastiskt, emellanåt bisarrt men med ett svagt drag av bitterhet i botten, likt de sketcher som framfördes i Monty Python-programmen (som faktiskt fått förvånansvärt lite utrymme i boken). Dock hinner han recensera sina programkamrater på ett kärleksfullt elakt sätt. Cleese och familjen flyttade ofta under sin uppväxt och han menar att detta faktum kan ha stärkt hans kreativitet.

Han utbildade sig till lärare men började sedan läsa juridik i Cambridge där han kom i kontakt med universitetets revysällskap. Som skådespelare visade han inte framfötterna särskilt, men det visade sig att han hade talang för manusskrivande och för att få fram en replik i det rätta ögonblicket, något som blev hans smala lycka när ett par BBC-producenter dök upp för att kolla en av revyerna. Han erbjöds praktiktjänst som textförfattare på det anrika TV-bolagets nöjesredaktion och nappade på det. Tillsammans med Graham Chapman skrev han manus till David Frosts program och till humorprogrammet At Last the 1948 show, där de fick en minor success tillsammans med den populäre och glosögde komikern Marty Feldman.

Så kom Monthy Python-epoken men om den berättar Cleese nästan enbart om hur han och de övriga i gänget övertalade en chef om att de ville göra program. De hade ingen bärande idé att presentera men tydligen hade personligheterna något övertygande i sig ty de fick tillåtelse att göra tretton program – och TV-historia. Allt han redogör för om detta gäng är återföreningen med de fem överlevande Monty Pythonmedlemmarna, då de gjorde tio föreställningar av vika en sändes direkt i TV. Där talar han också lite om gängets guldålder där tramsserierna fick människor i västvärlden att hicka till åt deras knasiga infall. Han hävdar bestämt att de inte var skådespelare trots att de framförde sina egna texter. Det viktiga var just texterna, manuskripten.

Men han inser att den humor han representerar var ett sätt att protestera mot det auktoritära och inskränkta Storbritannien som sett honom växa upp. Här kom en ny sorts satir fram, en som vågade driva med överklass, regering och kyrka. Det handlade om att vränga ut och in på både politik, religiösa dogmer och verkligheten.

Det är en rätt rolig bok. Absolut ingen död papegoja.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22