MARTYROLOGION Dagböcker 1970–1986

Apr 9th, 2012 | By | Category: 2012-04 apr, Recension

Omslag till MartyrologionAv Andrej Tarkovskij
Martirolog : Dnevniki 1970-1986
Översättning Håkan Lövgren
Atrium 2012
ISBN 978-91-86095-25-3, 979 sid

Andrej Tarkovskij, den moderna ryska filmens störste, dog av hemlängtan. Det menade i alla fall hans svenska favoritskådespelare Erland Josephson.

Tarkovskijs dagböcker, som just kommit i svensk översättning, motsäger inte påståendet. På mer än 900 sidor vittnar de om en livslång kamp mot den sovjetiska byråkrati som fick honom att gå i exil.

”Om tiderna hade varit bättre, kunde jag vara miljonär”, konstaterar han redan den 7 september 1970, när han nyss börjat dagboksskrivandet. ”Om jag spelat in två filmer per år sedan 1960 skulle jag ha gjort 20 filmer vid det här laget… Men vem får lov att filma med våra idioter.”

Problemen upphörde inte när han flyttat till väst, dels tog det lång tid att få ut fru Larissa och sonen Andrjusja och dels fann han sig aldrig tillrätta i den nya miljön. I Sovjet la misstänksamma och illvilliga statstjänare ständigt nya hinder i hans väg – men ställde emellanåt nästan obegränsade resurser till hans förfogande.

I Väst blev det tvärtom – men i praktiken också likadant. Han fick göra vad han ville så länge han höll sig inom strikta ekonomiska ramar. Arbetsglädjen förstördes av en ständig kamp mot kostnader. Dagböckerna är fulla av noteringar om dystra möten med politikens och ekonomins byråkrater. Martyrologion kallas volymen som bitvis dag för dag berättar hans lidandes historia från 1970 till 1986, då han dog i cancer endast 54 år gammal.

Tarkovskij var en av filmhistoriens stora poeter men de flesta idéer förverkligades aldrig – bara sju filmer blev gjorda.

Och om dem berättar dagböckerna inte mycket. Under inspelningsperioderna har han inte tid att skriva, före och efter handlar anteckningarna om en aldrig sinande ström av praktiska problem, möten och skrivelser. När han småningom lever i exil växer bekymren för den kvarlämnade familjen, periodvis får han inte ens igenom telefonsamtal till frun.

Stundom skriver han ner tankar och reflexioner, men de dagliga bekymren dominerar. Ibland ser han kollegors filmer, för det mesta tycker han att de är usla. ”Tecknade serier i liveformat” kallar han Coppolas ”Apocalypse now” och Woody Allens ”Manhattan” lämnar han efter en halvtimme, ”trist så till förbannelse”.

Att få möjlighet att göra filmer är svårt, att få ut de redan gjorda är inte mycket lättare. Filmen om ikonmålaren Andrej Rubljov är en världssuccé innan de alls visas hemma i Ryssland. Solaris får Moskva-premiär 5 februari 1973 men inte på någon av paradbiograferna. Tarkovskij går inte dit men konstaterar dagen därpå nöjd att den ”lär ha mottagits väl av publiken”. Inga platser stod tomma och ingen gick under visningen. Någon ropade ”Leve Tarkovskij” efter föreställningen. ”Vi får se vad som kommer härnäst.”

Ett år senare, 7 mars 1974 konstaterar han uppgivet att ”ingenting fungerar med Spegeln. Ingen fattar någonting. Allt är dåligt.”

1979 ska Stalker ut i stora världen och Tarkovskij hoppas igen. Cannes-festivalen vill visa filmen men den 12 maj konstaterar han att han att det inte blir något. Beslutsfattarna i Moskva har avböjt. ”Några festivaler kommer inte på fråga.”

Det gör honom betryckt.

Mig gör det förvirrad, eftersom jag tydligt minns Stalker i Cannes en dag annars präglad av en vild elektrikerstrejk. Den första visningen – som började halv nio på morgon – avbröts efter tjugo minuter genom att elen försvann och stora salongen i gamla festivalpalatset sänktes i beckmörker. Efter några minuter började åskådarna treva sig mot utgångarna. Själv satt jag kvar och hoppades att avbrottet inte skulle bli långvarigt.

Det blev mer än timslångt – men plötsligt tändes de små gröna lamporna över reservutgångarna och filmen rullade okommenterat vidare som om inget hänt. Stämningsläget var perfekt för just Stalker.
Senare på dagen visades filmen ett par gånger till utan störningar.

Tarkovskij skriver att den inte visas alls. Förklaringen kommer ett år längre fram i dagboken. Först då tar filmbyråkraterna i Moskva ner Stalker ner från hyllan och skickar den till Cannes. Tarkovskij själv är i Italien för att försöka få tillstånd det samarbete som senare kom att förverkligas med Nostalghia. Från Cannes kan han läsa att mottagandet av Stalker är ”triumfartat”. Ett par veckor senare – 6 juni 1980 – noterar han att hustrun Larissa i Moskva på filmmyndigheten får höra att Stalker gjort fiasko i Cannes, att publiken lämnade visningen. Att det berodde på en vild strejk anar ingen, allraminst Tarkovskij.

Dagbokens sista år har Sverige och i synnerhet Anna-Lena Wibom en huvudroll. Hon producerade Offret. Tarkovskij är inte imponerad av de svenska filmarbetarna och har svårt att samarbeta med fotografen Sven Nykvist. När inspelningen klar blir det strid om filmens längd. Tiden går och Tarkovskij känner sig illa till mods och sjuk mest hela tiden.

Den 13 december 1985 skriver han: ”En verkligt svart fredag i dag. Jag var hos läkaren på Karolinska sjukhuset. De var väldigt snälla och vänliga, kanske lite överdrivet till och med.”

Han har lungcancer och tar huvudrollen i hans liv och dagbok.

I maj 1986 presenteras Offret på filmfestivalen i Cannes. Tarkovskij orkar inte resa dit men tror att filmen ska vinna ”Guldpalmen”. Hans son, som nu förenats med föräldrarna, blir pappas ombud på plats.

Offret fick inte Guldpalmen, men festivalens näst finaste pris. Svensklägret jublade, regissören blev besviken. Ett halvår senare dog han.

I dag skulle han ha varit 80 år och med all säkerhet bott hemma i Ryssland igen. Kanske skulle hans hemlängtan då ha varit över. Säkert är det inte.

BERNT EKLUND

Andrej Tarkovskij

Andrej Tarkovskij. Foto: Lars-Olof Löthvall /Nostalghia.com

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22