MÄNNISKA UTAN HUND

Sep 10th, 2009 | By | Category: 2006-2, Recension

Av Håkan Nesser
Albert Bonniers Förlag 2006

Familjen Hermansson förbereder firandet av pappa Karl-Erik och dottern Ebbas gemensamma födelsedag – den infaller några dagar före jul. Han fyller 65, hon 40 år. Det är en splittrad familj som ska träffas. Tankarna irrar på olika håll, men en gemensam surdeg vars jäsprocess fyller varje lite vrå och hotar att totalt kväva familjen är Robert, ett av barnen, som några månader tidigare blivit kvällspressens senaste löpsedelsoffer under epitetet ”Runk-Robert” sedan han ställt upp i en förnedrande dokusåpa i TV och öppet filmats, stenfull och masturberande, på en strand i sydostasien.

Mamman Rose-Marie drömmer om självmord, pappan förbereder sig för att fly till Spanien och Roberts båda systrar, Ebba och Kristina, har olika sätt att tackla situationen. När sedan Ebbas äldste son, Henrik, på natten för moster Kristina avslöjar att han är bög, lurar den fullkomliga familjekatastrofen runt hörnet. Första natten i familjens hägn försvinner Robert. Natten efter saknas Henrik.

Polisen kopplas sent omsider in. Och nu har Nesser lämnat Mardaam och Van Veeteren. Händelserna inträffar istället i den fiktiva staden Kymlinge, som säkert har drag av Nessers eget Kumla, och polismannen som får uppdraget att lösa fallet med försvinnandena heter Gunnar Barbarotti.

Gunnar Barbarotti är en sympatisk figur som gett Gud en tioårsperiod att bevisa sin existens. Han är skild, lever likt Mankells Wallander tillsammans med en dotter, och grunnar länge på försvinnandena utan att nå särskilt långt. Först på slutet förvandlas bokens ganska lugna tempo till ren krimi-action. Styrkan i boken ligger på persongalleriet och framförallt beskrivningarna av den sönderfallande familjen känns kolossalt äkta. Sådana här familjer, med eller utan dokusåpakändisar, finns i varje litet radhusområde i hela vårt avlånga land.

Språkligt är Nesser som alltid behärskad, smårolig och stundtals eftertänksam. Kritiken mot symbiosen mellan nutida fenomen som dokusåpor och kvällspressens hyeneliknande trosserier i privatliv av ”allmänt intresse” är solklar och lätt att skriva under på.

Och om Gud besegrar Gunnar Barbarottis tvivel på hans existens – ja, det återstår att se. För jag hoppas på fler kriminalromaner med Barbarotti i huvudrollen.

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22