MALMÖMANNEN

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2007-1, Recension

Av Kristian Lundberg
Symposion 2006

Staden Malmö är ett helvete som rör sig i en evig cirkel av upprepning. Ett öde i detta hemska Malmöhelvete är ”Fasa Svenssons” hemska tillvaro. En gång var han värsta backabusen och höll hela Kirseberg i skräck. Men nu har skräcken krupit in i ”Fasa” själv och han lever i ett slags symbios med Döden. Han gör inbrott hos Anonyma Alkoholister, som han hatar.

– Det kan dom ha, dom djävla skenheliga idioterna.

”Fasas” öde handlar om utanförskap.

Utanförskap är över huvud taget ett nyckelord för Lundberg och hans svit kriminalromaner om Malmö. På första sidan i Malmömannen dyker ”Fasa” upp som en symbol för den ödsliga ensamhet, som präglar de flesta figurerna i detta stadsmyller.

Fem böcker ska Kristian Lundberg skriva om Malmöpolisen Nils Forsberg. Början gjordes med Eldätaren. Sedan följde Grindväktaren. En enig kritikerkår har öst beröm över dessa böcker. I början av Malmömannen presenteras femton lysande omdömen från flera av landets främsta kritiker. Men en kategori saknas nästan helt. Det är de så kallade experter som sitter i Svenska Deckarakademin. Endast ett av dessa omdömen är skrivet av någon som är med där. Det är undertecknad som för övrigt invaldes där som författare inte som kritiker. Akademin har inte heller nominerat någon av de tre böckerna till sitt årsbästapris för svenska deckare. Det är häpnadsväckande och skamligt. Här skrivs stor historia i svenska kriminallitteraturen och Deckarakademin är inte ens med på tåget! ”De är för gamla för att kunna hänga med”, trodde en bedömare jag talade med. Men sanningen är att jag som älskar Lundbergs böcker hör till det äldsta i Akademin! Så förklaringen är nog tyvärr en annan och mindre smickrande …

Malmömannen är historien om hur staden upplever en serie våldtäkter. Det är unga flickor med invandrarbakgrund som drabbas. Utanförskap även där. Fattiga främlingar i ett rikt land och i en stad med många förmögna människor. Sina föräldrars stolthet men snart döda, solkade och med kläderna i trasor. Slumpen avgör egentligen allting: ”Du väljer att vika åt höger istället för åt vänster och förlorar din oskuld genom ett brutalt övervåld. Du vänder om och går till vänster vid Kockumsgatan och du besparas.”

”När förlorar en människa sin mänsklighet? Var går gränsen mellan älskad dotter och ett tomt kärl?”

Utanförskapet gäller också Nils Forsberg själv, en f.d. alkoholist med förnedrande placering på hittegodsmagasinet. Äger knappt kläderna på kroppen och bor spartanskt. Men han bärs av en glöd att få fast mördaren: ”Vi ska försöka, det är banne mig det enda vi kan.”

Malmömannen är den viktigaste och den mest tänkvärda kriminalroman som har givits ut i vårt land. Den överträffar med sitt allvar, sin desperation och sin medmänskliga ångest, både Sjöwall/Wahlöö och allt annat på svenska. Det är en roman som inte behöver genrens vanliga alibi: ”Bra för att vara deckare!” Boken är lysande vad man än klassificerar den som!

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22