MAD – SAMLADE ÅRGÅNGAR del 2. Nr 3–6 1961

Sep 14th, 2015 | By | Category: 2015-09 sep, Recension

Omslag till Mad samlade årgångar del 2Red: Germund von Wowern
Red för originaltidningarna Lasse O’Månsson
Egmont Publishing, 2014
ISBN 978-91-7404-835-2, 162 sidor

Fanns det något mer representativt för den popifierade motkulturen än tidningen MAD i 60-talets Amerika? Det var en tidning som gjorde narr av allt som välfärds-Amerika stod för. Den förlöjligade populärkulturen och hängav sig till humor som var både politisk och nonsens på samma gång. Dum humor på ett smart sätt och smart humor på ett dumt sätt. Helt utan att be om ursäkt eller vilja att behaga alla. Detta gjorde tidningen till en ikon av sin tid, och den utges än idag.

Germund von WowernSverige och USA var inte så olika varandra i början av 60-talet. Demokraterna ville göra välfärden tillgängligt för alla och välbetalda jobb fanns det gott om, precis som i socialdemokraternas Sverige. Och precis som i USA började folk i Sverige tröttna på att politiker skulle diktera vad folk hade för sig. Förändringens vindar var på gång, även om den inte blivit till full storm än. Lasse O’Månsson (bilden nedan tv) var vid denna tid en humorrebell som inte sällan gjorde folk upprörda med sina elaka skämt (“man går in i en djuraffär och frågar hur stora pingviner blir. När han inser att de inte blir så stora utbrister han ’fan, då var det en nunna jag körde över’”). Han hade både före och efter MAD gett ut flera humortidningar, men bara MAD blev en framgång.

Jag är förstås för ung för att komma ihåg hur Svenska MAD upplevdes vid denna tid, men jag minns den från Lasse O’Månssonslutet av sin publikation 1993. Den var då, precis som 1961, full med tät text och hade referenser jag inte förstod. I slutändan läste jag mest X och Y eller Don Martin: den lättsmälta dumhumorns mästare. Det mesta förblev oläst då det inte var så intressant för mig. Det var ändå inte jag som betalade för tidningarna. Om jag var tvungen att köpa en tidning för egna pengar fanns det gott om roligare alternativ.

MAD tillhör svensk seriehistoria, men den känns lite som Tintin i Kongo: något som helt enkelt inte fungerar med dagens publik. För även om den här sortens humor har överlevt årtiondena har den också förfinats och anpassats till en föränderlig publik medan MAD mest har stannat kvar i 60-talet. Det som var nytt och befriande då känns inte ens nostalgiskt idag, utan bara mossigt. I alla fall för mig som bara upplevde tidningen under sin svanesång.

JOHANNES GENBERG

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22