LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES

Sep 25th, 2009 | By | Category: 2007-3, Recension

Stieg Larsson
Norstedts 2007

Nu har Stieg Larssons två första böcker sålt i över 800.000 exemplar och intresset för den sista boken i Millenium-trilogin når Harry Potternivåer. Sicken miss av Guillou och Marklund att tacka nej till Stieg Larsson…

Framgångarna med deckarna om journalisten Mikael Blomkvist och punkbruden och datahackern Lisbeth Salander är fullt välförtjänta. Därför är det också med rätt högt ställda förväntningar man ger sig i kast med den otympliga tegelsten på 704 (!) sidor som är den sista delen av de tre som Stieg Larsson hann skriva. Läsaren kan ganska omgående konstatera att trots omfånget är detta egentligen en del två av den förra boken – Flickan som lekte med elden. Alla tre böckerna hänger ihop och ska absolut läsas i tur och ordning, men framförallt är just detta en direkt fortsättning där den förra boken slutade. Frågetecken rätas ut och händelserna knyts ihop. Det är till och med så att om du inte läst de första böckerna så får du vara beredd på att få skrivet på näsan vilka som är skurkarna i de tidigare böckerna.

Så mitt råd är att börja från början med Larsson! När den nya boken börjar flygs den skottskadade Lisbeth Salander som fortfarande har en kula kvar i hjärnan, och hennes grovt misshandlade pappa med helikopter till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg efter den uppgörelse som avslutar Flickan som lekte med elden.

Lisbeth Salander, detta obstinata lilla odjur till datahacker och bisexuell punkare, är nog en av den svenska deckarvärldens absolut mest särpräglade personligheter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Lisbeth Salander är grunden för Stieg Larssons framgång.

I boken har författaren tematiskt lagt in korta fakta om kvinnliga krigare, amasoner. Lisbeth Salander är en sådan amason, en blandning av Modesty Blaise och Pippi Långstrump, ett kvinnobarn som kräver och behöver lika delar kärlek och gränser. Andra kvinnor i boken är chefredaktören Erika Berger, på väg in i väggen på ett nytt jobb och den kvinnliga säkerhetspolisen och ”leoparden” Monica Figuerola, som självklart den manlige huvudpersonen Mikael Blomkvist inte kan avstå från att förälska sig i. Larssons kvinnor är starka och var och en på sitt sätt en hjälte.

Jag skrev det redan i recensionen av den första boken: denne Mikael Blomkvist är en inkarnation av författaren Stieg Larsson, och ju mer jag läst om Larsson desto mer övertygad blir jag om självporträttet. Luftslottet som sprängdes är precis lika lätt att läsa som de tidigare böckerna. Här finns ett enkelt och rakt språk utan konstigheter. Här finns, förutom de utmärkta porträtten, också en spännande intrig som för handlingen framåt utan longörer eller transportsträckor, vilket med tanke på omfånget är smått otroligt.

Larssons kunnighet är imponerande. Hans beskrivningar av svensk säkerhetspolis från Wennerströmtiden och fram är detaljerade och nyanserade. Så även om han inte riktigt når lika högt som med förra boken så räcker det sannolikt med råge för att bli bästa svenska kriminalroman i år också. Det är jag säker på!

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22