LÖGNERNAS LABYRINT

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Recension

Av Barbara Vine [pseud för Ruth Rendell]
The Minotaur 2005
Översatt av Ylva Stålmarck
Wahlström & Widstrand 2005

Man måste beundra Vines hantverksskicklighet! The Minotaur (jag läste det engelska originalet) är full av de klassiska inslagen i spänningsromanen: ett stort hus på landet, en familj med trassliga relationer, en konstnär och förförare, ett mord bl.a. Men Vine behärskar genren så väl, att boken blir spännande och känns ny från första sidan till den sista.

Boken börjar med ett kort, slumpartat möte en morgon i nutid mellan två av de personer som stod mitt i händelserna på 60-talet. Så följer själva historien och till slut träffas de båda damerna igen samma kväll. Det senare mötet knyter ihop historien, ger svar på de tidigare obesvarade frågorna,

Bokens jag-berättare är en drygt 20-årig svenska, Kerstin Kvist, som kommit till Lydsted Old Hall och familjen Cosway för att hjälpa till med sonen i familjen, främst ledsaga honom på den dagliga promenaden. Vad fattas honom? Idag, konstaterar Kerstin, skulle vi sätta diagnosen Aspergers syndrom, men på 60-talet försökte man hålla honom lugn med starka mediciner. Familjen består också av fyra systrar av vilka tre bor kvar hemma. Sämjan mellan dem är dålig. Ekonomin är usel, eftersom den avlidne pappan placerat sitt kapital i en fond som främst ska gå till sonen. Mamman får ett mindre underhåll. Den som hjälper dem med pengar är den yngsta systern som gift sig rikt och nu är änka.

Huset är på sommaren överväxt av klängväxter och allt eftersom de tappar löven och man kan se själva byggnaden avslöjas också familjens hemligheter för berättaren.

Mordet inträffar först mot slutet, när man länge väntat att spänningarna mellan familjemedlemmarna måste få en upplösning. Läsaren kan fundera över titeln och roa sig med att hitta anspelningar på den antika myten.

De finns förvisso, även om historien inte är en direkt bearbetning av sagan. Vine har ju ofta med en person från Skandinavien i sina böcker. Denna gång spelar hon en huvudroll. Vi följer händelserna genom Kerstin Kvists ögon. Vine har lyckats väl med att återge hur Kerstin ser på de engelska förhållandena ur ett svenskt perspektiv. En rolig detalj som återkommer flera gånger är engelsmännens svårigheter att uttala hennes namn korrekt: Kerstin blir ungefär ”Körstin”.

Man kan ju säga att Lögnernas Labyrint/The Minotaur är en typisk Vine-historia, att hon upprepar sig. Familjehemligheterna är här, som i flera av hennes tidigare böcker, som en cancer. Den måste opereras bort innan den gör slut på alla inblandade. Ingreppet blir smärtsamt men nödvändigt.

Vi som gillar Barbara Vine kan en än en gång njuta av hennes berättarkonst och hennes förmåga att hålla spänningen vid liv.

BENGT HEURLIN



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22