LIVSTIDSLÖGNEN

Jul 26th, 2009 | By | Category: 2009-3, Recension

Omslag till Lögnen

Av Stellan Bojerud
Sivart 2008

Att Fritjof Enbom var mytoman, att Hugo Gjersvold och övriga medlemmar av den icke existerande spionringen Grupp Norr var oskyldiga, att statsåklagare Werner Ryhninger vilseledde rätt och press under den rättegång som blev en av landets mest omskrivna för ett drygt halvsekel sedan tycks vara en sanning som de flesta numera skriver under på. Det är bara statsmakten som inte vill begripa den saken, av skäl som bara statsmakten förstår.

Redan 1974 påvisade professor Arne Trankell i boken Chef för Grupp Norr Ryhningers McCartyistiska påståenden och felaktiga ”bevisningar” mot den så kallade storspionen Enbom. Henrik Nyquist följde upp saken i boken Röd Ceder 2002 (anmäld av Inger Strandmark i DAST nr 2 detta år). Lilian Ceder var Enboms fästmö under en period och anklagades också av Ryhninger, som här beskrivs som en odjursliknande streber.

Både före och efter dessa verk har artiklar i pressen försökt ställa till rätta det som 1950-talets troskyldiga journalister skrev om fallet. Senast 2008 kom två böcker om fallet och rättegången som följde på Enboms förtjusta erkännanden – Kodnamn Mikael av Tomas Bresky (anmäld i DAST samma år) och Livistidslögnen av Stellan Bojerud som tidigare var chef för krigshistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan.

Stellan Bojerud

Bojerud går så långt som att kalla processen ”1900-talets största rättsskandal”. Ryhninger var mycket aktiv med att vilseledde och manipulera rätten, bland annat genom att påstå att Enbom hade en spionsändare med vilken han kunde nå hela Europa, trots att han mycket väl visste att den apparat man hittat hos honom var obrukbar. Enboms beskyllningar mot de människor som påstods vara medlemmar av hans liga var falska, vilket i flera fall kunde bevisas. Det brydde sig inte Ryhninger om utan höll tyst om den saken inför rätten samtidigt som han spred de falska uppgifterna till pressen.

En hel del av de anklagelser som fördes mot ”Grupp Norr” kan inte ens ha räknats som spioneri, enär alla uppgifter redan fanns i publicerade dokument. Bojerud redovisar allt detta mycket noga. Vissa av de befästningar som skulle ha sålts till ryssarna existerade inte ens.

Författaren ställer frågan om åklagaren fastnat i det ”kalla-krigs-tänkande” som också skapade den amerikanske senatorn Joe McCartys fantasier.

Det allra intressantaste i Livstidslögnen berättar om spioneriets ABC, om hur Sovjetunionen närmade sig potentiella agenter och värvade dem. De var mycket noga med att välja rätt person och på punkt efter punkt förklarar Bojerud varför denna stormakt aldrig skulle ha valt en man som Fritjof Enbom.

Det märkligaste är kanske att domare och nämndemän – för att inte tala om inkompetenta försvarsadvokater – aldrig upptäckte inkonsekvenserna i Enboms historia. Ville de inte eller vågade de inte?

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22