LIVETS BAND

Dec 1st, 2008 | By | Category: 2008-5, Recension

omslag-till-livets-band

Av Leif Eriksson
Prisma 2008

Dansband och den svenska dansbandskulturen i stort börjar få en renässans efter många år i skuggan. Författaren Leif Eriksson, som själv spelat dansmusik i Salongsorkestern, vill med denna bok förmedla hur det gick till när denna speciella typ av glad dansmusik – till skillnad från tidigare dansorkestrars framförande av låtar (jazz, swing och gammeltjo) startade.

Han berättar ganska övergripande hur allt startade, hur det blev en folkrörelse fram till dess discomusiken kom och lade en våt filt över hela företeelsen och hur allt sedan vände. Dansmusikens själ handlar inte om friskvårdsaspekten, den att kroppen mår bra av att röra sig. Det är mer än så när dansmusikerna kommer till dagens svenska dansbanor och paviljonger. Enligt Eriksson betyder texterna mycket för de dansande. I de till synes banala orden finns en kraft som berättar om närhet och ömhet, banaliteten försvinner när texten får melodi och rhytm. Och kontentan sägs vara att det dansande Sverige aldrig ger upp.

Man får veta hur ”allting” började och på ett mycket kortfattat sätt beskrivs några av de orkestrar som haft stor betydelse för dansbandsmusikens utveckling – Trio me’ Bumba, Streaplers, Vikingarna och Lasse Stefanz (som var först med att av en slump införa bokstaven z i orkesternamnen).

Det är en genre som har sina rötter i 60-talets popmusik. På den tiden brukade arrangörer boka två orkestrar till sina tillställningar – en popgrupp och ett dansband. De lärde sig av varandra och när en låt gick upp på Tio-i-topp övades den in i orkesterbilen för att så snabbt som möjligt kunna framföras inför publik.

Om man ska vara lite kritisk går det att påstå att texten inte är särskilt litterär. Här och var känns det som om man läser en gymnasistkria och titeln Livets band har jag lite svårt att förstå. Ännu mer kritisk är jag mot de svartvita bilder (samtliga tagna av Martin Bogren) som finns med lite här och var på de 190 A4-sidorna. De är ofta suddiga – ska väl vara konstnärligt, bevars – och motiven tillför platt ingenting. De förmedlar inte ens den stämning som texten berättar om.

Eriksson är gammal lundensisk spexare som kom att bli reklamman i stället för maskintekniker. Nu är han informationsansvarig för Helsingborgs symfoniorkester.

Han är ingen novis i boksammanhang heller, har skrivit om korvkiosker, campingliv, Kockums ubåtar, stress och kvinnors ekonomi och har författat drink- och kokböcker, bland annat tillsammans med Tina Nordström.

KJELL E. GENBERG

Leif Eriksson. Foto Tine Guth Linse

Leif Eriksson. Foto Tine Guth Linse

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22