LIVET

Dec 1st, 2010 | By | Category: 2010-4, Recension

Omslag till LivetAv Keith Richards och James Fox
Life 2010
Översatt av Linnéa Olsson
Norstedts 2010

Keith Richards kan spela gitarr och är nöjd med den kunskapen. Han är nöjd med att ha vänner, men hittar inte enbart goda sidor hos dem. Mesta hatkärleken riktas mot Mick Jagger, Rolling Stones sångare och frontman, som är omtyckt som tidig kompositörskompis men avskydd som egotrippad typ som försöker leka bandledare. Också gamle bandmedlemmen Brian Jones (död sedan länge, kanske mördad, men skit samma) får en släng av elakhetssleven i denna i många delar mycket fascinerande självbiografi av den branschikon som tycker sig vara bandets ende riktige bluesman.

Keith RichardsMed tanke på hur Richards framsläpat sina dagar borde han vara död vid det här laget. Han är en knarkare och suput men av någon anledning ”skryter” han inte lika mycket om sina intag som kollegerna Ronnie Woods och Ozzy Osbourne som också nyligen publicerat sina memoarer.

Men även utan kamraternas åthävor berättar han om väldiga narkotikaintag – och hans åsikt tycks vara att eftersom han är så berömd borde han få sila hur mycket han vill utan att lagar och myndigheter ska lägga sig i. Den attityden märks kanske mest i inledningen där han berättar om en afton i Arkansas 1975 då korkade sydstatspoliser ingrep mot honom och några andra som färdades längs vägen i en bil full av narkotika och skjutvapen. Det var inte sista gången.

Men bortsett från att jag lägger mina egna moraliska synpunkter på sådana skildringar är boken om den kallhamrade och snudd på hjärtlöse Richards en spännande, välskriven och fascinerande manual över hur en ung man med gitarr, född utan silversked i truten i förorten Dartford som på 40-talet låg långt från Londons centrum och bombades hårt av tyskarna. Där gick han i skola, där mötte han Mick Jagger och där föddes Keith Richards musikaliska intresse. Jag tycker nog att den delen av de detaljrika memoarerna är de allra intressantaste, den liksom beskrivningen av hur Stones bildades och hur medlemmarna utvecklades, mer som musiker än människor kanske. Det är många musiker som beskrivit London som den europeiska pop- och rockmusikens vagga. Rickards gör det också, och med viss charm och osentimentalitet.

Rolling Stones förekommer genom hela boken, men egentligen handlar den inte om bandet utom om gitarristen Keith som anser sig vara dess mittpunkt och pådrivare. Han är inte mindre egocentrerad än bandets sångare men försöker påskina motsatsen. På något sätt är han ett barn trots årens alla rynkor. Han vill övertyga läsaren om att det han gjort (för det mesta) är det enda rätta. Bortsett då från att han ibland varit alltför påtänd på olika kemiska substanser eller Jack Daniels. Och kvinnosakskvinnor som vill fortsätta att gilla Richards och Stones ska nog akta sig för att läsa den här feta (drygt 500 sidor) boken.

Jag vet inte hur mycket James Fox fått bestämma hur urvalet ska göras, men med tanke på hur lite försköning som förekommer är det nog en hel del. Det har gjort att berättelsen verkar uppriktig (om man undantar den sista delen som verkar vara underlag till en pressrelease). Början är bäst, kampen för en vettig existens i en grå tillvaro, en tid då musik inte betydde rock och hur den sedan dök upp i etern via Radio Luxemburg (mellanvåg 208 meter) för att förändra världen. De tidiga åren är de som är intressantast även för Richards och Stones. De senare decennierna med dess tillbakablickande musik – hur väl framförd den än är – tycks inte roa författaren lika mycket.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22