LILLA STJÄRNA

Jul 1st, 2010 | By | Category: 2010-3, Recension

Omslag till Lilla stjärnaAv John Ajvide Lindqvist
Ordfront 2010

Först en kommentar: Författaren anser själv att han skriver skräckromaner, och visst är de skrämmande. Han har också tillskrivits äran för att vampyrer och zombier kommit in i modern svensk litteratur. Med all rätt.

Men om man faktiskt inte tror på vampyrer och andra skräckvarelser så finns det annat, mycket mer vardagligt, som oroar läsaren. I Låt den rätte komma in var mobbningsscnerna mycket otäcka (och delvis självupplevda enligt författaren). I Människohamn kunde alla föräldrar känna skräcken när ett barn försvinner.

Det är i mycket svensk vardag han skildrar, och den kan vara mycket skrämmande.

John Ajvide LindqvistDet finns faktiskt inget riktigt utsagt att det är något övernaturligt i denna senaste bok. Visserligen är den upphittade flickan ett underverk när det gäller musik, och platsen hon som baby hittas på, i en plastpåse nedgrävd i skogen, tyder ju på att något är fel, men annars är både hon och den andra flickan snarare exempel på några mer eller mindre svåra former av autismstörningar.

Vi får följa de båda flickornas uppväxt från nyfödda till att de som tonåringar tillsammans med en grupp andra tonårsflickor, alla störda på något sätt, till finalen på Allsång på Skansen.

Jag läste sista sidorna samtidigt som TVn visade årets första sändning just från Allsången, och med The Ark som också är med i boken. Lyckligtvis inget blodbad i verkligheten.

Det förekommer mycket våld i berättelsen. Men det riktigt otäcka är inte våldsamheterna utan det vardagliga runtomkring, bristande empati, egoism, mobbning, elakheter, vuxnas beteende mot barn.

Så visst är detta en skräckroman, men också en svensk vardagsskildring i mollton. De både udda flickorna Theres och Teresa får vi följa genom åren men deras avskärmning gör dem också främmande för läsaren. Vi både förstår vad som händer men står, förhoppningsvis, främmande inför sätten att uttrycka de väger de använder för att finna ro.

John Ajvide Lindqvist skriver så att läsaren grips, både av berättelsen och människorna i den. Men inte vill jag kalla detta för underhållningslitteratur. Lika mycket är det en svensk nutidsroman, utvecklingsroman, ungdomsskildring.

Läs den men hoppas inte på mycket övernaturligheter.

LEIF-RUNE STRANDELL

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22