LEGIO ÄR MITT NAMN

Jun 15th, 2011 | By | Category: 2011-6 juni, Recension

Omslag till Legio är mitt namnAv António Lobo Antunes
O meu nome é Legião 2007
Översatt av Örjan Sjögren
Forum 2011
ISBN
9789137136417, 360 sidor, inbunden

Legio är mitt namn skildrar ett samhälle där stora ekonomiska, etniska och sociala problem förpestar tillvaron för människorna som bor där. Den omfattande invandringen från Portugals tidigare afrikanska kolonier har blivit en rejäl utmaning för de styrande. Tyvärr har man inte mäktat med uppgiften att ta hand om de tillströmmande människorna på rätt sätt; okunskap, resursbrist, slentrian tillsammans med i vissa kretsar kvardröjande rasism har försvårat eller rent av omöjliggjort tillräckliga insatser för att nå en bra lösning för de utsatta.

Antonio Lobo AntunesI ett slitet område i utkanten av Lissabon, Förorten, där de flesta invånarna är mulatter, härjar ett kriminellt tonårsgäng. Medlemmarna begår grova våldsbrott i närliggande områden. Gusmão, en ganska medioker polis som inte har långt kvar till pensionen, får i uppdrag av sin chef att bosätta sig i Förorten under hemlig indentitet. Där är det meningen att han ska spana på ungdomarna i gänget och kartlägga deras förehavanden. Gusmão är en tragisk figur som hela tiden blir förbigången när det gäller befordringar. Privat är han ensam och till sin dotter har han ingen vidare bra relation.

Den portugisiske författaren António Lobo Antunes, som skrivit ett 20-tal romaner, varav 13 finns på svenska, fick mig nästan att ge upp efter knappt halva boken. Hans sätt att skriva höll på att fullständigt trötta ut mig. Men ämnet för romanen gjorde att jag bet ihop och läste färdigt. Författaren använder inte punkt, vilket försvårar förståelsen; han har i snitt fyra parenteser per sida, ibland så långa att man måste gå tillbaka för att komma ihåg handlingen före parentesen; det vimlar av korta utrop, frågor och kommentarer, ofta fullständigt ovidkommande, och de kan återkomma många gånger.

I bokens början är det Gusmão som berättar. Han sitter på polisstationen och skriver en rapport. Det arbetet avbryter han hela tiden och infogar tankar t ex från sin bardom, om gamla släktingar m m. Hela romanen är som ett virrvarr av bitar som ska fogas samman. Efter Gusmão tar andra personer över berättandet. Ibland har man inte riktigt kläm på vem det är som talar. Mot slutet tycks det i alla fall bli en våldsam uppgörelse mellan ungdomsgänget och polisen. Frustrerad men lättad kan jag slå ihop volymen.

MONICA LINDSTRÖM

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22