LASSE WERNER – EN LYCKLIG SKIT Den svenska jazzens gossen Ruda

Jul 8th, 2014 | By | Category: 2014-07 juli, Recension

Omslag till Lasse WernerAv Mats Werner
Gidlunds förlag 2014
ISBN 978-9178-4489-44, 400 sid

Som 13–14-åring var jag en hängiven jazzbeundrare, tradjazz eller swing spelade ingen roll men då, i början av 50-talet, fick jag upp ögonen för en ny stil som kallades bebop (även kallad rebop) som hade några år på nacken men nu började höras även i Hälsingland. Jag fick nya husgudar som Charlie Parker, Dizzy Dillespie, Dexter Gordon och inte minst Charlie Christian (jag hade lärt mig tre ackord på mormors gitarr).

Det fanns likasinnade i Hudiksvall och jag var med att bilda jazzklubben Jaznie (vi var nio medlemmar från början) med folk som sen skulle bli någorlunda kända musiker – till exempel Janken Westin och Kalle Strandell. Husorganen kom att bli Orkester-Journalen och Tidningen Estrad. Jag gick till och med in i SSU för att komma över deras tidning Frihet som hade vederhäftiga jazzkrönikor. Men det var i Orkester-Journalen jag först stötte på namnet Lasse Werner som där recenserade skivor.

Som så många andra förföll jag när kaféernas jukeboxar slutade spela jazz (och för all del schlagers) till förmån för en stompigare musik som representerades av Elvis Presley och Tommy Steele. Men intresset för jazz försvann inte helt och hållet och har funnits kvar upp i mogen ålder.

Mats WernerLasse WernerDärför kastade jag mig med stor iver över Mats Werners (bilden tv) mäktiga biografi över sin storebror Lasse (bilden th). En märklig man till och med i en tid som kom att karaktäriseras av happenings, teatrala tilltag men framför allt musikaliskt experimenterande. Där, som en centrumpelare, fanns Lars Olov Werner, musikern och skribenten som började spela tenorsax men kom att bli en av den svenska bopens finaste om än mest kontroversiella pianister.

Han föddes i Stockholm 1934, blev tidigt jazzintresserad och reste som ung en hel del (som äldre ännu mer), fick kontakter och började allt mer tränga in i musikformens väsen. Med tiden kom han att spela med den tidens storheter, inte enbart som musiker – under det turbulenta 60-talet blev han också musicerande skådespelare i uppsättningar av kamrater som Pi Lind och Staffan Westerberg. 60-talet var inte enbart popmusikens gyllene år, det var också det decennium när teatern började med happenings och med att framföra sanningar om inte alltid kändes så bekväma. Där var Lasse Werner som fisken i vattnet, en man som visserligen var känd som en slarver men som hade stora kulturella kunskaper.

Men han brände också sitt ljus i båda ändar, allt enligt sitt valspråk Lev länge, dö ung. Man kan inte direkt påstå att han var skötsam enligt Socialstyrelsens normer. Tillsammans med likasinnade kolleger och vänner konsumerades en hel del sprit och andra berusande medel. Han fick diabetes, en hemsk sjukdom för en man som inte gillade att ta sprutor. Inte så konstigt att den medicineringen missköttes.

Det har blivit en bok som spänner över hela Lasse Werners liv (1934–1992) och berättar både om trivialiteter (ibland känns inte allt så relevant) och viktigheter i hans gärning. Och det är rätt person som skrivit den. Lillebror Mats, som ibland fick hoppa in och medverka i den internationellt lagde brorsans musikaliska evenemang, har lagt ner stor möda på att sortera bland alla ”sanningar” som sagts om Lasse och har dessutom låtit en del av storebrors gamla teater- och musikerkamrater skriva ner sina egna minnen. Lasse själv medverkar också med några texter. Mats Werner har dessutom letat fram en makalös samling bilder från estraderna under en tid som känns avlägsen trots att inte så många år har gått.

Författaren är reklamman med eget företag, debattör, kommunpolitiker och – körsångare. Han har åstadkommit ett verk för musik- och teaterintresserade, men inte enbart det. Det är också ett sociologiskt läromedel för dem som vill fördjupa sig i den sorts livsform som turnerande spelmän som exekverade en allt mindre populär musik befann sig i.

Med i boken finns en CD med låtar som spänner över Werners hela musikaliska bana och en DVD där man kan se honom spela – både musik och teater.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22