LÄSA RESA DÖ Reportage och reflektioner från världens vimmel

Jul 23rd, 2015 | By | Category: 2015-07 juli, Recension

Omslag till Läsa resa döAv Per Erik Tell
Ultima Esperanza Books, 2015
ISBN 978-91-982370-6-1, 259 sidor

Författaren, globetrottern och Dastmedarbetaren Per Erik Tell, ibland bosatt i Ystad, har gett sig ut på resor igen och dessa färder har resulterat i boken Läsa Resa Dö. Han började sin författarbana 2003 med kriminalromanen Ljuva september, som året efter följdes upp med ännu en spänningsroman som fick titeln Olof, Tore, Tore. Sedan drog han iväg från Sverige igen, denna gång till USA vilket resulterade i den alldeles underbara skildringen Lost Springs 2005 (nyutgåva 2010) som samma år följdes upp med den minst sagt grymma boken Detta fredliga uppdrag – om 522 svenskar i terrorns Kongo. I detta land, som ägdes av kungen av Belgien, begicks otroliga grymheter mot den inhemska befolkningen. De som inte arbetade hårt nog, eller bara var uppkäftiga, fick händerna avhuggna.

Per Erik Tell2007 återgick Tell till deckare och gav ut romanen Efter alla dessa år. Efter ett mellanspel då han skrev en bok om en lokal spelman tillsammans med Bertil Sandström kom 2010 kriminalromanen Whisky Blues.

Därefter har det blivit resor och skildringar av dessa färder för hela slanten. 2011 gav boken Den falske ingenjören – och andra svenska spår i Argentina ut följd av ett par böcker om författarens hemlandskap Skåne. Dast har recenserat nästan alla – om inte alla – hans böcker och det har alltid varit ett nöje. Per Erik Tell är inte enbart en utmärkt skribent, utrustad med stora ögon och öron och en lakonisk humor av ett slag jag är mycket förtjust i. Inte nog med att han med några få penndrag kan beskriva en plats så det känns som om man fått följa med, han letar också reda på ställen som ligger en bit från allfarvägarna och vid sidan av beskrivningarna av platsen kan han berätta relevanta och reflekterande saker om människor, ibland kända, emellanåt okända, men alltid intressanta personer med anknytning dit.

Läsa Resa Dö innehåller 85 reportage från Syd- och Mellanamerika, USA, östra och västra Europa, delar av Asien och i slutet av boken en motorcykelresa genom Sverige – ett okänt land för många – från Ystad till Haparanda.

Under resorna stöter han på folk och mjölkar dem, om inte på deras själar, så åtminstone på deras berättelser. Det är kanske inte så att han gillar dem alla, det finns några sådana beskrivna på boksidorna. Han har rest långt, men åtminstone en av dem han träffat har rest längre: månfararen Ed Mitchell. Under några av resorna har han haft sällskap med den skånske författaren och mc-kamraten CJ Charpentier vilket lett till ölprovningar och rätt magnifika diskussioner om både hög och låg litteratur, något Tell fortsatt att diskutera på egen hand när han färdats utan resesällskap.

Dast delar inte ut getingar eller plus, men nog är denna bok värd en hel hög motorcykelhjälmar.

KJELL E GENBERG

En gång satt jag på en ateljéfest och pratade med C O Hultén, en av våra verkligt stora konstnärer. Mina minnen nu är lite dunkla och jag misstänker att jag då satt i mig en massa vin och blivit en smula lummig. Men jag tror mig minnas att Hultén berättade om en inristning han sett i någon fjärran öken. Den visade planetsystemet på ett förvånansvärt korrekt sätt. Bland annat hade en av planeterna ett antal månar. Man kan inte se dem med blotta ögat men här var de återgivna helt riktigt med också rätt antal.

Vi tror att det i denna öken bara funnits “primitiva” nomadstammar. Vem kan ha gjort denna inristning och varifrån hade han (hon) fått sin astronomiska kunskap?

I sin nya bok Läsa, resa, dö berättar den udda och ständigt överraskande författaren Per Erik Tell bland mycket annat om ett möte med Erich von Däniken i Schweiz. Däniken hävdar utifrån bland annat grottmålningar att jorden för länge sedan har besökts av resenärer från världsrymden. Jesus var en utomjording.

Jag minns hur populär von Däniken var. Kyrktornen var bilder av raketer och glorian omkring huvudet på Jesus var hans rymdhjälm. Då han talade med Herren i himlen var det en astronaut i ett rymdskepp som kretsade kring jorden!

Per Erik Tell reser jorden runt och möter både litterära och verkliga figurer. Att följa med honom är en sant existentiell upplevelse. Vi är ju alla ute på gåtfulla reser och kan jämföra våra upplevelser. Och vi ska alla ut på den sista resan, den som kallas att dö. Resan sker i rummet men också på ett hemlighetsfullt och gäckande sätt i tiden.

“Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande, tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är 2009. Det kan lika väl vara 1952. Eller 1924.”

Ja, när är det? Mitt liv spelas upp. Och mina nära och käras. 1924 reste min far till USA och träffade i Chikago Al Capone. 1952 tog jag realen. Och åkte också på utlandsresa. Till fjärran Köpenhamn. Blev berömd i min hemsocken för att jag såg en riktig, levande “neger”.

—Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.

En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.

Det är som nobelpristagaren T S Eliot (i Artur Lundkvists översättning) skriver i Burnt Norton:

Närvarande tid och förfluten tid
är kanske båda närvarande i kommande tid
och kommande tid inrymd i förfluten tid.
Om all tid är evigt närvarande
är all tid oåterlöslig …

Eller så befinner vi oss i ett kollektivt omedvetet där det vi läser om gäller oss själva så att vi känner igen episoder från vårt eget liv i det som här berättas.

Ett exempel på detta finner jag i den lysande lilla berättelsen En spik i foten på djävulen där Per Erik Tell besöker en adress i England. Här bodde en flicka han i ungdomen brevväxlade en period med. Brevlådan hans brev kom till saknar nu lock och den för 35 år sedan unga damen är försvunnen för alltid.

Berättelsen får mina ögon att tåras. Jag kommer ihåg en söt norska med ljusbruna ögon som jag brevväxlade med på samma sätt för drygt 60 år sedan. Det hela är minst av allt något att bli sentimental över men jag minns hennes namn och Osloadress och ställs plötsligt abrupt inför den grymma meningslöshet som kännetecknar livet. Så jävla gammal, sjuk, ful och totalt misslyckad jag blivit och så löjlig jag alltid varit.

Jag läser en massa litteratur och blir sällan eller aldrig berörd och skakad på detta sätt. Katharsis kallade Aristoteles fenomenet. Så förlösande skriver bara en stor författare. Det är möjligt att Per Erik Tell är en sådan – ytterst läsvärd är han i alla fall.

JEAN BOLINDER

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22