LÅNG VÄG ATT GÅ Berättelser från en uppväxt i Malmö

Oct 25th, 2011 | By | Category: 2011-10 okt, Recension

Omslag till Lång väg att gåAv Bo Gentili
Kira 2011
ISBN 91-979150-1-7

Iväg i vår bruna Folka de fyrtio milen … till Bohuslän. Här hade vi sommarsemester, minnen smakar saltvatten och luktar tång. Brännmaneterna bränns. Resan tog hela dagen och den finns dokumenterad på några bleknade fotografier.

Livet är en resa, det kan dokumenteras på olika sätt. Min lärare i folkskolan sa angående självbiografier, att det var böcker som skrevs av folk som tyckte att de var något märkvärdigt. Fastän jag var mycket ung fattade jag, han tyckte illa om detta sätt att göra sig bred.

Jag har fortfarande stor respekt för allt det jag lärde i Åsbo Kyrkskola. Ändå har jag i mitt liv skrivit både självbiografiska böcker och flera memoarer. Just nu håller jag sedan flera år på med mina mest omfattande Minnen — det blir tre böcker om mitt händelserika liv. Jag har tränat med Gunder Hägg, stulit en dyrbar Zorntavla, supit upp en förmögenhet …

Jag känner jag nu är så gammal att jag är helt ute och jag tror mitt liv är på väg mot sitt slut. Vägen till bårhuset är stensatt med livsförlängande tabletter. Ej minst ur den synpunkten roar det mig storligen att läsa minnesböcker. Kan man måhända lära något av andras sätt att tackla ämnet och av de misstag de kanske gör?

Bo GentiliBo Gentiliär en lysande författare, det vet jag efter tidigare bekantskap med hans böcker. Gentili är född 1947 – tolv år yngre än jag. Han är bibliotekarie på Malmö stadsbibliotek och förefaller ha levat ett inte så särskilt spektakulärt liv. I varje fall skriver varken om brott, spritorgier eller liknande. Inte heller tycks han tycka att han är något märkvärdigt.

Hans lockiga hår väckte dock uppmärksamhet i barndomen: En “nitisk och noggrann folkskollärare förklarade för klassen att jag liksom negrerna i Afrika hade platta hårstrån medan de riktiga svenskarna med rakt hår hade runda. Jag kunde givit en förmögenhet då – om jag haft någon – för de där runda hårstråna“.

Han berättar lågmält och sympatiskt om sådant som händer i barns värld. Lilla Birgit i D-trappan bestigs av gårdens småpojkar som inte vet hur man gör. I en sådan berättelse finns det syftlinjer åt många håll. Hur gick det för flickstackarn? Olov Svedelid berättar i sina minnen om en olyckssyster till Birgit. Hon fick ståplats i Riddarfjärden.

En annan ståplats fick Bo Gentili på 60-talet. Han minns inte John F Kennedys död men Bobby Kennedys. Någon gång mellan 1963 och 1968 kom det politiska uppvaknandet och “en blygsam ståplats på den socialliberala läktaren”.

I minnet lever Birgit i D-trappan kvar liksom flickan Svedelid berättade om. Det gör även pojken Per trots att det sägs att han inte lämnat något djupare spår i författarens minne. Han kom oväntat på besök men blev utan anledning ivägkörd efter en stund. Lever han nu? Läser han boken? Han får i alla fall ett “Tack och förlåt”.

Jag läser och förälskar mig mer och mer i boken. Den är så varlig och försiktig och så föga skrytsam att man finner tröst och glädje. Det tycks mig som om mitt liv har varit en flåsande språngmarsch där folk blivit nertrampade och arga. Bo Gentili har gått varligare fram och det gör hans bok värdefull, underbar och till en kärlek för livet.

                                                                                                         JEAN BOLINDER

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22