KUBAKRISEN Dagarna då världen höll andan 16−28 oktober 1962

Apr 15th, 2009 | By | Category: 2009-2, Recension

Omslag till Kubakrisen

Av Michael Dobbs
One Minute to Midnight 2008
Översatt av Margareta Eklöf
Forum 2009

Efter att ha sett den ena dokumentären efter den andra, om de tolv dagar i oktober 1962 då världen var övertygad om att tredje världskriget skulle bryta ut, var jag övertygar om att jag lärt mig allt som fanns att veta om den kris som anses vara klimax på det kalla kriget. Michael Dobbs bok Kubakrisen har övertygat mig om motsatsen.

Nu har sekretessen gällande krisen släppts och Dobbs har gått igenom arkiv i Ryssland, USA och Kuba och läst sådant som ingen tidigare kunnat studera.

Det var den sextonde oktober som CIA:s fotoanalysavdelning visade president John F. Kennedy bilder som avslöjade nybyggda sovjetiska robotramper på Kuba, uppförda av sovjetiska ingenjörsförband och avsedda för kärnvapenbärande medel- och långdistansraketer. Om bara några veckor skulle de vara färdiga att avfyras mot USA.

Det amerikanska svaret blev att upprätta en 80 svenska mil lång blockadlinje där krigsfartyg inväntade de sovjetiska fartyg, som var på väg till Kuba med fler vapen och soldater. Frågan var om dessa fartyg skulle försöka bryta blockaden eller ej. Om fraktfartygen försökte ta sig igen kunde det innebära en katastrof som hotade hela världen.

Nikita Chrustjov och Fidel Castro fruktade att USA skulle iscensätta en stor invasion av Kuba för att på så sätt förinta kärnvapenhotet medan Amerika och Nato var inne på att Sovjet skulle hämnas genom att slå till mot till exempel Västberlin. Det båda sidor var mest rädda för var att ett provocerande misstag kunde resultera i krig – och båda sidor hade tillräckligt med kärnvapen för att ödelägga jorden flera gånger om. Det är en underlig logik, men logiskt tänkande inom det militära etablissemanget på båda sidor.

Michael Dobbs

Dobbs menar att hotet från Kuba initierade ett amerikanskt feltänkande. Ryssarna hade interkontinentala robotar som kunde nå exempelvis New York på sovjetisk mark. Om det small hade det liten betydelse om ödeläggelsen kom från Sibirien eller från Kuba. Det saken egentligen gällde var maktbalansen mellan dåtidens två supermakter. Om Sovjet klarade av sitt Kubaäventyr skulle utpressningstaktiken kunna tillämpas någon annanstans där USA ansåg sig ha vitala intressen.

Kuba hörde dit och Kennedy hade fått överta Eisenhowers fientliga politik mot ön efter att Castro störtat den korrumperade regim som leddes av Fulgencio Batista. USA slutade importera socker från Kuba och då bad Castro Sovjet om hjälp. Dessutom var man på Kuba skräckslagna inför Amerikas eventuella planer. I april året innan hade CIA med hjälp av exilkubaner försökt invadera ön men stött på patrull vid Grisbukten. Ingen visste om det skulle komma en ny och mer framgångsrik invasion. Ett skydd mot en sådan skulle vara att hamna under det sovjetiska kärnvapenparaplyet.

Den 27 oktober kunde ha blivit sista dagen för mänskligheten. Då sköt kubanerna ner ett amerikanskt spionplan och bara några timmar senare kunde sovjetisk militär på sina skärmar se ett amerikanskt U2-plan över östra Sibirien. I båda länderna satt nervösa generalen med fingret darrande över avtryckarknapparna. Massor av kärnvapen var redo att avfyras.

Chrustjov hade vid ett möte med Kennedy i Europa fått för sig att den amerikanska presidenten var ”en svag pojke”. Han trodde att Kennedy skulle acceptera att Sovjet flyttade fram sina positioner liksom att Chrustjov accepterat att USA placerat ut kärnvapen i Italien och Turkiet.

I Sovjet förvånades man över hur Kennedy reagerade. Han satte hårt mot hårt men skrev också ett brev till den ryske ledaren där han förklarade att om ryssarna avvecklade robotbaserna på Kuba var han beredd att avbryta sjöblockaden och lova att Castros ö inte skulle invaderas. Dessutom lovade han – i största hemlighet – att robotarna i Turkiet skulle dras tillbaka. Kommunistpartiets presidium gick med på Kennedys villkor.

Dobbs konstaterar i sin dramatiska och faktiskt mycket spännande, thrillerliknande bok (trots att utfallet är känt) att om Chrustjov och Kennedy förlorat mot generalerna hade troligen det tredje världskriget brutit ut. Men de båda ledarna lät förnuftet råda. Ingen av dem ville ha ett kärnvapenkrig.

Lustigt nog var det Kennedy som vann PR-kriget. Han hyllades i hela västvärlden och myten om hans skicklighet fick en smakstart.

På sätt och vis har Dobbs fallit i farstun för den myten. Han är amerikan och idoliserar Kennedy samtidigt som han ger Chrustjov en fundamentalistisk aura. Men om man läser boken med en liten skål salt i närheten är det en spännande nutidshistoria.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22