KONSPIRATION

Jun 16th, 2010 | By | Category: 2010-3, Recension

Omslag till KonspirationAv Robert Harris
Lustrum 2009
Översatt av Leif Janzon
Forum 2010

Konspiration är både en spänningsroman och en historielektion. Romanen utspelar sig i Rom ca år 60 f. Kr. Huvudpersonen är statsmannen den lagfarne  Cicero, berömd för sin talekonst. Romanens andra huvudperson är skrivarslaven Tiro, med uppgift att noggrant dokumentera allt vad Cicero sade och gjorde. Även han är en historisk person, som bl annat skrev en omfattande biogarfi över Cicero, som tyvärr försvann vid Roms fall med som citerats av t ex Plutarkos. Tiro brukar även kallas stenografins fader, och i snabbskrift kunde han ordagrant återge tal i den romerska senaten.

Robert HarrisRomanen handlar om den romerska republikens förfall. Om hur aristokratin regerade med hjälp av intriger och lagvrängeri och om hur Cicero modigt som en Sven Duva kämpar för de ideal som en gång bar upp republiken. Men den ärelystne och skrupelfrie Julius Caesar lurar i bakgrunden och när han tillsammans med härföraren Pompejus och den rike Crassus bildar det första triumviratet och tar den verkliga makten, då ligger Cicero pyrt till.

Boken slutar när Caesar driver Cicero i landsflykt. En uppföljare lär vara på gång, ty Ciceros verk slutar inte med landsflykten. Han återkommer.

Romanen lockar till sträckläsning. Inte minst för de personer som passerar revy: läckergommen Lukullus, skurken Catilina och rikemannen Crassus. (Nej, det är inte han som är Krösus. Det är en 500 år äldre grek.) Boken ger en intressant och litet annorlunda bild av Julius Caesar som populistisk föregångare. Den ger en lektion i regeringskonst via intriger och märkliga politiska överenskommelser. Förlegat? Tja, följer man noga med vad som händer i politiken idag så upptäcker man likheter, som när olika partier tar och ger för att kompromissa fram ett regeringsprogram eller försöker åstadkomma en hållbar överenskommelse om kärnkraften. Cicero hade känt sig hemma i dagens Sverige.

Greppet att utnyttja Tiro som inspiration för en historisk roman är inte nytt. Steven Saylor har gjort det i flera romaner, mer utpräglade deckare förlagda till antiken. Båda författarnas verk kan rekommenderas för alla med intresse av det gamla Rom.

SVERKER NYMAN

Den brittiske författaren Robert Harris slog igenom med romanen Faderland i början av 90-talet. Där beskriver han hur ett Europa kunde ha sett ut om Hitler vunnit andra väldskriget.

Den första delen i Krönikan om Rom, Imperium, gavs ut 2009 och skildrar den romerske talaren och statsmannen Marcus Tullius Ciceros (106–43 f.Kr.) väg till makten.

Nu kan man läsa andra delen, Konspiration, som utspelar sig i Rom 63–58 f.Kr. Cicero har nått dit han strävat och tillträtt som en av två konsuler i Roms senat. Hans kollega hamnade direkt i skuggan av Cicero. Problemen låter inte vänta på sig. Det demokratiska systemet är hotat. Cicero lyckas avslöja en sammansvärjning mot republiken och får gång efter annan använda sin pondus och talarkonst för att få senaten, den verkställande församligen, att agera. När hans år som konsul är till ända, står han på höjden av sin karriär. Det är nu han får epitetet ”republikens räddare”.

Den som berättar handlingen i romanen är ingen påhittad figur, utan Ciceros egen skrivarslav, Tiro. Några år före Kristi födelse skrev denne en biografi över Cicero och under de många åren i tjänst hos sin husbonde, skaffade han sig gedigna kunskaper inom skiftande områden och skrev själv flera vetenskapliga verk. Att låta Tiro skildra vad som utspelar sig är ett bra grepp. Robert Harris har lyckats med det mesta i den första halvan av romanen; texten löper lättsamt trots det kompliserade innehållet, personteckningen är trovärdig och miljön känns autentisk. Så här långt finns också ett visst mått av komiska inslag i boken. Detta är riktigt bra populärhistoria.

Helst skulle romanen ha slutat där efter dryga 200 sidor, när Cicero har stoppat en besvärlig konspiration och hälsas som hjälte. Varför måste vi ta oss igenom nästan 200 till? Det hade varit bättre att göra en egen roman om nästa sammansvärjning, dvs den där triumviratet, bestående av Caesar, Pompejus och Crassus, tar makten och förbereder övergången från republik till kejsardöme. Den andra delen av romanen håller inte samma klass som den första. Den känns tyngre och fångar inte mitt intresse på samma sätt.

Till sist – ett prov på hur Cicero kunde få till det: ”Vilka är de enda vapen jag har…? Ord. Caesar och Pompejus har sina soldater, Crassus sina rikedomar…. Mina enda legioner är mina ord. Det var med språket jag kom mig upp här i världen, och det är med språkets hjälp jag ska överleva.”

MONICA LINDSTRÖM

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22