KEE MARCELLO – ROCKSTJÄRNAN SOM GUD GLÖMDE

Jan 5th, 2012 | By | Category: 2012-01 jan, Recension

Omslag till Kee MarcelloAv Kee Marcello [Kjell Hilding Löfbom] och Stefan Johansson
Forum 2011
ISBN 978-91-37-13723-0, 310 sid

På de två första sidorna hinner den svenske gitarristen Löfbom alias Marcello trycka i sig ett knappt dussin linor kokain, hinka whisky så att han kräks, somna på muggen kramande toalettborsten som ett gosedjur och fortsätta i samma stil så fort han vaknat.

Inte precis något efterföljansvärt exempel enligt Are Waerlands filosofi. Snarare en eftergift till den livsstil som anammats Ozzy Osbourne och övriga sponsorer av knarkmaffian som föregått honom.

Ändå finns det en skillnad. Där andra rockstjärnors memoarböcker (Osbourne, Keith Richards, Ron Wood och några andra) mer eller mindre hyllar både heroin och kokain tar Macello efterhand avstånd från drogerna och lever nu ett (nåja!) stillsammare liv med hustru och familj på västkusten.

Det finns likheter också. Böcker av det här slaget brukar vara intressantast medan ”hjälten” har drömmar och försöker uppnå dem. Så även här. Kjell Hilding Löfbom växte upp i ett politikerhem i Umeå på 60-talet. Pappa Hilding var socialdemokratisk ombudsman och Olof Palme var en återkommande gäst i hemmet på Sandbackavägen. Han såg själv aldrig politiken som ett val. 1972 hörde han Deep Purples klassiska liveinspelade skiva Made in Japan och blev så fascinerad av Richie Blackmores spel att han bestämde sig för att bli gitarrist med hårdrock som specialitet. Först ”spelade” han på tennisracket men julen 1973 fick han sin första riktiga gitarr och därefter boken 100 ackord av sin farbror Henry Löfbom, journalist och duktig gitarrist.

Kjell  lärde sig slavist alla ackord och spelade i olika band i innan han flyttade till Stockholm 1978 för att förverkliga drömmen att bli rockstjärna under namnet Kee Marcello. Hans självbiografi berättar om hundåren tills gruppen Easy Action fick grammofonkontrakt och ett rejält förskott 1983. Tre år senare fick han jobbet som gitarrist i det redan etablerade bandet Europe och därmed startade en världsomspännande resa med sex, drugs & rock’n’roll. Det vidlyftiga liv de levde mellan giggen gjorde att Kee/Kjell fastnade i ett svårt missbruk av både flytande och fasta stimulantia. Det finns ett tänkvärt citat i boken: ”Om det inte vore för musiken skulle vi bara vara vanliga jävla pundare …”

Det är nog sant. Att vara berömd musiker tycks förlåta det mesta, även om jag finner det aningen underligt att de flesta musiker i rocksvängen är narkomaner och dessutom gärna  flashar med det.

1987 hade alltså Kjell blivit Kee Marcello och gitarrist i Europe som under andra halvan av 1980-talet blivit ett av världens största hårdrockband. De sålde 30 miljoner plattor, låg etta på försäljningslistorna i 26 länder och spelade på världens största scener. En bidragande orsak till detta var att bandet året innan släppt The Final Countdown, och alla blev dekadenta rockstjärnor.

Den här boken har dessutom tagit ifrån mig fördomen att rockjournalister inte är särskilt bra skribenter. Kjell Löfboms co-writer Stefan Johansson är en alldeles utmärkt författare som vet hur man disponerar ett material, har lagom distans till det han beskriver samt gör det med en underfundig humor.

Här berättas inte enbart om den glamourösa och kemibesudlade delen av rocklivet utan också om hur musikbranschen kan vara en skoningslös arbetsgivare. Managers lurar och bedrar. Vänskap mellan musiker förvandlas till fiendskap.

Det här är en skicklig skildring av ett slags tidsfenomen. Det som stör lite är kanske Löfboms predikande om den stora kärleken till hustrun, men det är aningen förståeligt att han för husfridens skull måste påpeka det, med tanke på hur han uppfört sig tidigare.

KJELL E. GENBERG

Kee MarcelloStefan Johansson

 

 

 

 

 

 

 

 

Kee Marcello och Stefan johansson. Foto Michael Johansson

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22