KÄRLEKSFÖRSÖK OCH SVEK – EN SJÄLSLÄKARES BERÄTTELSER

May 5th, 2010 | By | Category: 2010-2, Recension

Omslag till Kärleksförsök och svek - en själsläkares bekännelserAv Clarence Crafoord
Natur & Kultur 2010

En gång när jag fyllde jämna år satt jag med familjen och de sista gästerna i vardagsrummet. Hyllningarna var över och vi kopplade av. Då berättade plötsligt ett av mina barn om när jag tittat för djupt i flaskan och fått ett raseriutbrott över att Björklöven förlorat en TV-match …

Den mycket framstående psykiatern och författaren Clarence Crafoord har upplevt något liknande och rent av betydligt värre. När han fyllde sextio hyrde han med stort besvär Riddarhuset. Under förberedelserna för den enorma festen, tog hans hustru Eva sitt liv och han fann också en ny kvinna, Gunnel.

Clarence  CrafoordDet började storartat med säckpipeblåsare från Skottland och ett specialimporterat vin. De välvilliga talen avlöste varandra fram till dess äldste sonen Alexander reste sig och fyrade av: “Pappa, du har faktiskt svikit allt som du har satsat på! Du gav dig av med din nya fru Karin när jag bara var fem år och när du kom hem var det Eva som gällde och nu heter hon visst Gunnel! … Hur kunde du!”

Om detta berättar Clarence Crafoord effektfullt alldeles i början av sin nya självbiografiska volym. Det är en ytterst intressant bekännelse av en alltid spännande och sant fascinerande författare, som jag följt i många år och recenserat åtskilliga gånger. Jag håller själv just på att skriva memoarer på temat att barndomen kan vara hemsk också för den som föds i överklassen utan barkbröd och proletärt slit.

Så är det i Kärleksförsök och svek, men den ger mig en tanke som inte har varit så påtaglig vid mitt egna skrivande. Kanske är det så för oss som sades vara “fina pojkar” och hade en massa krav på oss, att vi ägnat våra liv åt att uppfylla de förväntningar vi tror föräldrarna hade på oss. Den gångna generationen har blivit mer påtaglig för oss än den kommande — den som vi skulle givit en bra start i livet.

I boken känner jag från mitt eget liv igen rätt mycket, t ex en vacker men frånvarande mamma som ibland – och kanske lägligt – drabbades av migrän. En underskön men fattig flicka, jag bjöd hem på lunch påpekade i ett brev för något år sedan, att mamma var halvt frånvarande på grund av sin migrän. “Hon tyckte nog att jag var en för enkel tjej …”

Det är modigt av Clarence Crafoord att utan försköning berätta om den offentliga avrättning han utsattes för. Kan man som läsare kanske tycka att sonen var väl brutal, håller man lika fullt på den arme femåring han ger ord åt. Det var, skriver Crafoord ett “symboliskt fadermord som jag själv aldrig förmått utföra när jag i olika livsavgörande situationer stod inför min egen far”.

Om jag fortsätter jämföra med mig själv, så kan jag konstatera att jag aldrig fick chansen ge igen till min far som förskansade sig bakom en mur av makt för att sedan bli urgröpt i hjärnan av alkohol, innan han gick ut i sin skog och sköt sig. Det var den betydelsefulle HAN som gällde, inte lilla ynkliga jag. Då jag fick något slags nervöst sammanbrott i skolan beklagade sig pappa över att HANS son gjort bort sig. På det viset var hans generation. Min har varit sådan, att barnen vågat säga ifrån och anklaga.

Att sonen Alexander tordes angripa sin far, berättar också att denne far är sådan att sonen vågar angripa honom. Det är minsann inte något dåligt betyg!

En annan av Clarence Crafoords söner, Wille, är faktiskt en av mina favoritartister även om jag inte känt till släktskapet. Han blev trots vad fadern tyckte musiker. Wille “genomförde sitt ‘fadermord’ med ömhet och finess” vittnar fadern. På den där 60-årsfesten sjöng Willie för första gången sin Missarna man minns:

Hon som missa’ tåget
nog kommer hon ihåg´et
Det är missarna man minns!
hon gifte sig med ortens stins!

Kärleksförsök och svek är en alldeles ovanligt läsvärd, ärlig och charmerande bok av en författare som är hänsynslös mot sig själv. För en läsare finns det mycket att hämta då det t ex gäller tidsanda, föräldraskap och utveckling. Många kommer att på olika sätt som jag, att känna igen sig och dra egna slutsatser om de liv de själva lever och levat.

När livsträdet faller kan det kanske bli ett stort brak, men sedan blir det oåterkalleligen tyst om både det man lyckats och misslyckats med. Minns man till äventyrs något, så är det missarna!

JEAN BOLINDER

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22