Av Maja Hagerman
Norstedts, 2015
ISBN 978-9a-1-305947-1, 404 sidor

Maja Hagerman är en skribent som det är ett nöje att läsa, till och med när hon skriver om en man vars tänkesätt och idéer går på tvärs mot de insikter man har i dag. Mannen hette Herman Lundborg och var rasbiolog. Det är inte första gången Hagerman skriver om honom och föreställningen att Sverige var världens mest rasrena land, det gjorde hon redan i boken Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder 2006. I Käraste Herman tar hon något av ett helhetsgrepp om mannen, läkaren och professorn som förvandlade en 1800-talsrasideologi till vetenskap, skrämde människor för vad som kunde hända med folkstammen om olika raser blandades, blev ledare för världens första statliga rasbiologiska institut (1922–1935) men själv gjorde en kvinna av ”fel sort” med barn.

Maja Hagerman skildrar mannen som var besatt av att skydda det blonda och blåögda svenska folket från att beblandas med främmande element. För att undvika att sådant skedde måste så många människor som möjligt klassificeras och indelas i högre och lägre raser och varningar utfärdas. I vetenskapligt nit reste han till Lappland där det fanns flest undermåliga raser i landet – finnar och lappar. Han skaffade sig redan som ung kontakt med vetenskapsmän i Tyskland som hade likartade intressen, personer som efter 1933 kom att bli viktiga för det rasrena rike som Hitler – hyllad av Lundborg vars metoder man använde – ville skapa. Och Lundborg blev lika hyllad tillbaka.

Hon har gått grundligt tillväga, läst alla hans vetenskapliga skrifter, officiella tal och tusentals av hans privata brev. I juni 1913 åker han för första gången till Lappland för att mäta huvuden, fotografera och jämföra, och skriva de redogörelser och brev som Hagerman tagit del av. Som assistenter ville Herman Lundborg helst ha unga kvinnor och författaren noterar hur uppskattad och omtyckt han var i de flesta kretsar, något som gett boken dess titel. Han bör ha varit en särdeles charmerande karl som lyckades linda både sina väninnor och kvinnliga assistenter kring lillfingret. När den gifte mannen blir kär är det gåtfullt nog i en kvinna av ”annan ras”, gör henne med barn som han först inte erkänner, men tar henne med till Uppsala där hon får bo i hans kontor och arbeta som städerska. Lundborg tycks inte se något märkligt i detta, så undertiteln om att han är en gåta tycks stämma.

KJELL E. GENBERG

Maja Hagerman. Foto Leif Hansen