KÅDA

Dec 18th, 2017 | By | Category: 2017-12 dec, Recension

Omslag till KådaAv Ane Riel
Harpiks, 2015
Översättning Helena Ridelberg
Modernista, 2017
ISBN 978-91-7701-695-3, inbunden, 239 sidor

Kåda vann Glasnyckeln förra året som bästa skandinaviska kriminalroman. I år fick den Deckarakademins pris för bästa översatta deckare.

Den är väl värd sina priset, men jag vill protestera mot att kalla den deckare. Visserligen börjar den med ett mord, sett av den sjuåriga flickan Liv, när hennes pappa dödar farmor. Men det gör ju inget för ingen lider om de dödas när det är mörkt. Och farmor ville ta Liv bort från gården.

Första halvan av boken är mer en roman om en gravt dysfunktionell familj. Allt är inte fel, pappa är liksom sin far en mästare med trä, och han älskar naturen, djuren och sin familj. Men det finns problem, mamma blir bara större och större och kan snart inte lämna sängen, pappa hittar allt fler grejer som kan vara bra att ha och det blir allt trängre både inomhus, i verkstaden och på gården.

De bor avsides, på en liten ö förbunden med en något större ö med ett smalt näs med en väg, Hovedet och Halsen. Till fastlandet kommer de aldrig, men pappas bror har lämnat familjen och flyttat dit.

Läsaren förstår ju att att detta måste sluta illa, så på så sätt kan boken kallas för thriller. Kanske ändå mer en slags vardagsskräck, eftersom Liv, som berättar mycket om hur det är, börjar efterhand förstå att allt inte är så bra, pappa ser så konstig ut ibland. Själv är hon död, officiellt drunknad, för pappa tyckte att det skulle vara dumt att hon kom till skolan på den större ön och enklast var det ju att hon kunde stanna hemma. Mamma kunde ju undervisa henne.

Och så en stegrande spänning och en final där läsaren har hjärtat i halsgropen. För det är så skickligt skrivet att man inte kan säga hur detta inferno ska sluta.

Spänningsromanens alla ingredienser finns med i slutet, men jag känner ändå att den lugna men oroande inledningen är det litterärt bästa. Det är med små medel vi får uppfatta hur livet på Hovedet levs, och hur avlägset de finns från alla vanliga familjer, trots att det inte är långt till den danska civilisationen. Brevbäraren kommer, värdshuset har öppet, och man vet ju att de är lite egna därute, men väl inget att oroa sig för.

Det är oroande.

LEIF-RUNE STRANDELL

Ane Riel

Ane Riel. Foto Alex Nyborg Madsen

Författarens webb: http://www.aneriel.dk/

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22