JAZZ

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Recension

Av Ulf Linde
Sammanställd av Lars Nygren
Hjalmarson & Högberg 2004

Konstkritikern och akademiledamoten Ulf Linde (född 1929) var för drygt 50 år sedan en av svensk jazzmusiks mest omskrivna musiker. Han vibrafonspel fascinerade många och hans krönikor om jazz i Orkesterjournalen, veckotidningar och dagspress lästes av minst lika många. Alla uppskattade dem inte, för Linde ifrågasatte i stort sett allt som sades om jazzens väsen. Det sades mycket och han gick i polemik mot det mesta.

I denna volym har Nygren samlat Lindes spetsfundiga krönikor från första delen av 1950-talet. För en gammal jazzfan osar det förstås av nostalgi och gamla minnen. Linde krossar hjärtligt alla försök att skapa axiom om musikformen (och det var ganska många som försökte) med sina ilskna, ofta välskrivna kolumner. Till sist förstår man att det enda som återstår som evig sanning är att Linde inte gillar Ingemar Glanzelius. Eller Lee Konitz.

Man förstår nästan att han klev av jazzscenen, blev konstkritiker på DN, professor på Konsthögskolan och intendent på Thielska galleriet samt ledamot av Akademien för de fria konsterna och Svenska Akademien.

KJELL E. GENBERG

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22