JAKTEN PÅ ONDSKAN

Nov 14th, 2010 | By | Category: 2010-4, Recension

Omslag till Jakten på ondskanAv Guy Walters
Hunting Evil. The nazi war criminals who escaped and the hunt to bring them to justice 2009
Översatt av Ulf Gyllenhak
Forum 2010

Vatikanstatens präster i Rom var djupt inblandade i ökända krigsförbrytares flykt från Europa till bland annat Sydamerika och Mellanöstern efter andra världskriget (katolikerna blev senare uppmärksammade för att ”hjälpa” ungdomar sexuellt) utan att allmänheten fick fick veta särskilt mycket om den trafiken. Den fick strålkastarljuset på sig först 1972 när Frederick Forsyth kom med romanen Täcknamn Odessa. Nu har den likaledes brittiske författaren Guy Walters åstadkommit en gedigen genomlysning av ämnet i den intressanta boken Jakten på ondskan.

Guy WaltersHan visar med uppradande av till synes obestridliga fakta att dessa flyktingar efter Tredje Rikets fall sällan utsattes för någon systematisk jakt för att gripas och ställas inför rätta. De allra flesta gamla nazister lämnades i fred.

Men det förekom givetvis försök att gripa och rättsföra somliga. Adolf Eichmann och Klaus Barbie är ett par exempel, likaså koncentrationslägerläkaren Josef Mengele, som däremot aldrig hanns i kapp.

De organisationer som hjälpte nazister, i huvudsak SS-män, att fly var i huvudsak Odessa och Die Spinne (spindeln). Mestadels hamnade de i Sydamerika där de tack vare nazistiskt stöldgods kunde leva gott på lyxiga haciendor. Men några av dem hade envisa jägare i hasorna. Inte minst Simon Wiesenthal (enligt Walters en lögnare av stora mått), som själv suttit i tyskt dödsläger, var en sådan. Men även den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth var på bettet och lyckades lokalisera Adolf Eichmann som kidnappades från Argentina, fördes till Israel för rättegång och slutligen hängdes 1962.

Ett skäl till att de flesta klarade sig undan gripande tror Walters beror på att de allierade, åtminstone på västsidan, inte ville kompromettera sig själva och få de egna krigsförbrytelserna belysta. Dessutom fanns andra bevekelsegrunder.

Einsatzgruppenführer Friedrich Burchardt, som var direkt inblandad i avrättningar av minst 100 000 människor, arbetade efter kriget åt den engelska militära underrättelsetjänsten MI6.

Författaren har gjort ett väldigt researcharbete (betydligt bättre och noggrannare än de flesta nazistjägare när det begav sig) och rest snart sagt jorden runt för att ta reda på vad som hänt med dem som lyckades komma undan, följt flyktvägarna och suttit i arkiv i ett flertal länder.

Det är en mycket faktaspäckad bok, men trots det spännande som en thriller. Författaren förgrymmas över inkompetensen hos de människor som utsågs att bedriva jakten efter krigsslutet. Erna Wallich, som stod som sjua på den lista Simon Wiesenthal upprättat över nazistiska krigsförbrytare, blev aldrig hittad. Walters fann henne på en enda minut genom att gå igenom österrikiska telefonnummer och kunde några dagar senare enkelt hitta hennes bostad och ringa på.

Ett passade slut på boken.

PER MAGNUSSON

Taggar: , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22