JAG ÄR OZZY

Jun 18th, 2010 | By | Category: 2010-3, Recension

Omslag till Jag är OzzyAv John ”Ozzy” Osbourne och Chris Ayes
I am Ozzy 2009
Översatt av Linnéa Olsson
Norstedts 2010

Ozzy Osbourne, denna stackars alkoholist och superknarkare, hör till det gäng engelska popmusiker och sångare som borde ha varit döda för länge sen. Hans liv har varit en cirkus och i denna memoarbok har han försökt erinra sig vad han varit med om mellan sina fylleblackouts eller när knarkdimman lättat en aning.

Han föddes som ett av sju barn i en relativt fattig familj, lärde sig stjäla och dricka och hamnade i fängelse för stöld som 17-åring. När det visade sig att han hade sångröst gjorde han som tusentals andra engelska pojkar på 60-talet, försökte bilda rockband och fick ihop ett som först kallades Earth och sedan kom att heta Black Sabbath. De lyckades åstadkomma ett antal skivor som sålde som som smör, levde lyxliv, lärde sig supa och knarka mer än de någonsin gjort tidigare, slog i USA och gick rätt in i dimman.

Chris AyresEn domare i boken menar att mister Osbourne inte är någon hejare på språkbehandling (men han står som upphovsman till flera skivlåtar) så det troliga är att Chris Ayes är memoarernas egentlige författare.

Det är en rätt lustig bok, om man delar den drängstugehumor som dessa unga popmusiker besitter. Men samtidigt – och jag är inte säker på att det är avsikten – sätter man skrattet i halsen. Det är juvenila påfund som beskrivs och emellanåt blir man rätt less på skrytet om hur mycket alkohol eller narkotika huvudpersonen sätter i sig.

Om musiken får man inte lära sig så mycket, men det spelar kanske ingen roll. Det finns låtar att avlyssna på nätet om man vill dissekera den heavy metal som Ozzy och hans grabbar spelade in på fyllan.

I boken finns också en massa bilder. På somliga ser huvudpersonen ut som MAD-figuren Alfred E. Neuman, vilket är passande eftersom de tycks ha haft samma valspråk: ”What? Me worry?”

Lite går den inställningen över i bokens senare del, som behandlar hans för det mesta motvilliga och misslyckade försök till rehabilitering. Hans sjukdomsbild – åtminstone alkoholism anses ju vara en sjukdom – framstår ännu klarare och man får insikt i hur hopplöst det måste vara att försöka bota en människa som inte begriper hur sjuk han är och bara vill fortsätta med sitt liv, och har råd att göra det.

Ozzy (eller hans spökskrivare) poängterar att det är hans hustru Sharon som räddat hans liv och förstånd. Cherchez la femme. Henne försökte han döda på fyllan. Om man sett några avsnitt av den underliga dokusåpan Osbournes får man uppleva lite av familjens underliga äktenskap, visserligen tillrättalagt och redigerat. Det är lite av den irländska diskbänksrealismen förflyttad till ett rikemanshem.

Jag är oviss om hur den här boken ska anmälas. Det finns vansinniga händelser som det går att gapflabba åt. Men när man fattar de bakomliggande orsakerna – ren dumhet, berusning och en övertro på att pengar klarar ut allt – blir man vilsen.

Men, för all del, läs boken och skaffa dig en egen uppfattning.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22