Jack the Ripper härjade kanske mindre än trott i Whitechapel

Mar 31st, 2008 | By | Category: 2008-2, Artikel, Recension

Omslag till Jack UppskärarenAv Kjell E. Genberg

Hösten 1888 härjade en mördare som kom att kallas Jack Uppskäraren i den fattiga stadsdelen Whitechapel i östra London. Mannen, för man tror att det var en man,  mördade och stympade fattiga prostituerade och skrämde nästan livet ur folk – från vanliga medborgare till de polismän som försökte ta fast honom.

De engelska föregångarna till dagens tabloidtidningar såg chansen att tjäna en slant på sensationshungrande läsare. Trots att dåtidens rubriker inte var fullt så braskande som de är i dagens blad lyckades de göra förövaren till världens förste internationellt ryktbare seriemördare.

Nu har det kommit en ny bok om de uppseendeväckande händelserna i London. Den är skriven av Glenn Lauritz Andersson och heter Jack Uppskäraren kriminalfall och legend (Historiska Media 2008). Förlaget menar att det är den första heltäckande genomgången av de välkända brotten på svenska. Det är nästan sant. Rumbelows några decennier gamla bok täcker mycket – men Andersson har hunnit fånga upp den senaste forskningen och går lite längre genom att presentera alla fall som kan tänkas ha med Uppskäraren att göra, och dessutom ge en bild av alla som på ett eller annat sätt misstänkts vara mördaren.

Och forskats har det gjort. I många fall har ”forskare” mest spekulerat och nästan knutit knut på sig för att få den egna teorin att passa med fakta. Ibland har det gått riktigt bra eftersom fakta i målet egentligen varit rätt sparsamma. Fast än har Uppskärarens verkliga identitet förblivit dold.

Men i slutet av 1980-talet släpptes hemligstämpeln från utredningen och resultatet blev nya misstänkta och nya böcker.

G L Anderssons bok skildrar miljön i det viktorianska London och beskriver de usla sociala och ekonomiska villkor som mordoffren levde under.

Författaren presenterar de faktiska förloppen vid de ruskiga mord som Uppskäraren beskylls för. Den gängse uppfattningen säger fem, men egentligen vet ingen säkert  hur många kvinnor som blev offer för mördaren kniv.  Andersson strör ut frågetecken om svenskan Elizabeth Stride som mördades samtidigt som Catherine Eddowes. Hon var inte lika illa åtgången som de övriga offren – och Uppskäraren var inte den ende mördaren som drabbade London vid den tidpunkten. Kanske var det tre kvinnor som upplevde Uppskärarens vassa vapen. En annan författare har påstått åtta. Men Andersson kan bestrida detta på ett trovärdigt sätt.

Jack the Ripper fick sitt nom de guerre från brev som skickats med denna underskrift till olika tidningar och pressagenturer i London. I breven tog denne Jack på sig morden och gav äcklande interiörer från sin fantasi och sin tidningsläsning. Andersson kommer, nästan i en bisats, med förslaget att dessa brev skrevs av journalister som inte ville få slut på den inkomstbringande hysterin. Det fanns till och med poliser som i brev sade samma sak.

När Andersson lugnt, stilla och pricksäkert avfärdar vissa av de mördarteorier som förekommit på sistone, infinner sig ett slags njutning i läsningen. Inte minst Patricia Cornwells hopkok av DNA från tavlor och grafologiska studier av Ripper-breven får underbetyg. Eftersom man inte vet om det verkligen var Whitechapelmördaren som skrev breven kan en grafologisk text inte bevisa varken det ena eller det andra.

Glenn Lauritz AnderssonGlenn Lauritz Andersson föddes 1965 i Helsingborg och bor fortfarande där efter kortare mellanspel i Lund och i Bath, England. På sin webbsajt berättar han om sitt intresse för all slags kultur. Han har varit musiker och fri konstnär men när han vid studierna på Lunds universitet arbetade med kandidat- och magisteruppsatser i konsthistoria och konstvetenskap kom han på att det var skriverier han ville syssla med.

Men han ville inte skriva vetenskap eftersom sådana enbart läses av en begränsad krets. Däremot var populärvetenskap något som frestade. Han hade i och studerna i nordiskt sekelskiftesmåleri blivit intresserad av historia. Det var inget svårt steg att börja studera kriminalhistoria och brottsfall.

Jag har alltid fascinerats av människans mörka sida och de tragiska och intressanta människoöden som följer i dess spår, säger Andersson på hemsidan.

I slutet av 1980-talet förde intresset för bland annat kriminalteknik och kriminalpsykologi in honom på ämnet seriemördare och äldre svenska mordfall. 2002 kom boken Mordet på Dagmar Kofoed och andra kriminalfall från nordvästra Skåne.

Anledningen till att jag valt att skriva facklitteratur och inte romaner eller deckare är helt enkelt att jag anser att verkligheten oftast överträffar dikten, menar Andersson. Det ligger viss magi i att skildra verkliga människoöden, miljöer och händelser. Jag har försökt att göra det också i boken om Jack the Ripper.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22