INSTITUTET

Nov 22nd, 2019 | By | Category: 2019-11 nov, Recension

Omslag till InstitutetAv Stephen King
The Institute, 2019
Översättning John-Henri Holmberg
Albert Bonniers förlag, 2019
ISBN 9789100180270, inbunden, 672 sidor.

Skriver man en skräckroman som är full av spöken, onda krafter, odöda, fornegytiska förbannelser och andra övernaturligheter har man den fördelen att man inte behöver förklara någonting.

Det övernaturliga sväljes utan socker.

Men vill man skapa nånting otäckt med hjälp av onda människor som baserar sin verksamhet på vad de påstår är vetenskap… då måste man förklara vad skurkarna har för sig och åtminstone försöka göra metoderna trovärdiga.

På den pottstolen satte sig Stephen King när han började skriva romanen Institutet.

Och där sitter han.

I Institutet finner vi en uppsättning kidnappade barn, som används till att avvärja framtida katastrofer på det grymmaste vis. Barnen har alla mer eller mindre utvecklad förmåga till tankeläsning och somliga av dem kan även med tankekraft förflytta föremål. Dessa förmågor utnyttjas för ett påstått gott syfte men med hemska resultat för barnen.

King drar in statistik och psykologi och matematik och facktermer och förkortningar, men åtminstone jag blev inte övertygad om det trovärdiga i denna verksamhet, bra många frågetecken växte upp som sly kring den stora hemliga byggnaden djupt inne i skogen.

Det tar loven av spänningen.

Läsaren sitter där med Fantomensyndromet.

Om man gillar Fantomen (och det gör jag) måste man svälja en massa föga trovärdiga inslag i denna serie, att trikåerna aldrig korvar sig, att han kan skjuta 80 skott med sina pistoler utan skymten av något patronbälte, att ingen hittar Dödskallegrottan… många små osannolika ting som bär upp serien. Det är därför en sann Fantomenfan alltid deklarerar: När det gäller Fantomen har jag ingen humor.

Man vill inte diskutera någonting, tack.

Sak samma med läsaren av Institutet; man är antingen inne (gillar storyn) eller ute (vill ha allting förklarat.) Den som är inne vill paddla fram genom handlingen i hopp om att skurkarna får på moppe och tänker inte låta sig störa av invändningar.

Den som hamnat utanför vandrar i en snårig undervegetation av frågetecken som hindrar henne från att ryckas med.

Nu är King som bekant en driven författare. Lindrigt talat.

De första femtio sidorna handlar om en avsutten polis som av en slump blir nattvandrare i en liten håla han hamnat i på sin väg till New York. En avlönad ordningsman, utan polisiära befogenheter, men ändå en som är avsedd att avlasta sheriffen och bidra till den nattliga tryggheten.

Den delen av romanen är mästerlig och om King hade glömt bort sitt institut och fortsatt att skildra nattvakten och alla dem som bor i den lilla staden, ja jisses, det hade kunnat bli en otroligt bra roman, allt där blir man nämligen nyfiken på och vill veta mer om. Där sugs man in i texten och ber till Gud att det bara ska fortsätta och fortsätta…

Men poff! tar det slut och King övergår till att beskriva Institutet via en blodig kidnappning av bokens huvudperson, 12-åringen Luke.

Ett tag lever man sig in i barnens situation men sedan börjar konstruktionens skelett lysa igenom och frågorna hopar sig, vartill kommer ett lite väl vilt vilda western-artat slut där det ena magasinet efter det andra töms i den heroiska kampen.

Man kunde ju tycka att jag som Fantomen-fan borde kunna svälja det här också men av någon anledning gick det inte. Kanske var de första 50 sidorna alldeles för bra.

Jag är dock övertygad om att hängivna Kingbeundrar kommer att ha stort utbyte av Institutet, det hade jag själv, men inte hela vägen ut.

Holmbergs översättning är för övrigt av hög klass, prosan porlar på som en fjällbäck: klar och energisk.

INGEMAR UNGE

Stephen King

Stephen King. Foto Shane Leonard

Taggar: , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22