Av Gaute Heivoll
Før jeg brenner ned 2010
Översatt av Peter Törnqvist
Norstedts 2012
ISBN 978-91-1-303662-5, inb, 305 s.

Här berättas två historier parallellt: dels dokumentärt om de pyromandåd som drabbade Heivolls hembygd samma år som han föddes, 1978, dels Heivolls egen historia  i  jagform. Det är ett populärt, för att inte säga slitet, grepp från spänningsromanen som fungerar bra här.

Berättarjaget känner sig befryndad med pyromanen, eftersom han fått höra så mycket om honom under alla år. Hans föräldrar har ständigt vänt tillbaka till händelserna och som nyfödd tog de honom med sig då de besökte en brandplats.

När han nu bestämt sig för att skriva pyromanens historia börjar en jakt på fakta: tidningsartiklar, dagböcker, vittnesmål från de berörda m.m. Är det sanningen han får fram? I skolan lyckas han en gång fånga kamraternas och lärarens intresse med en berättelse som han ljuger ihop i stunden. Läraren berömmer och säger att han nog blir författare. Har Heivoll använt sin talang för att ljuga ihop en historia även här?

Läsaren inser redan tidigt vem pyromanen är. Det spänningsmomentet är borta. Vad som håller intresset uppe är bl.a. hur livet gått vidare för de andra berörda, hur berättarjaget  får ordning på tillvaron.

I bokens början finns en karta över trakten där händelserna utspelas. Varför?  Alla namn på gårdar  och vattendrag är inte utsatta. Några namn på kartan nämns inte i texten, såvitt jag kan minnas. Det är intressant att på en karta kunna följa hur personer rört sig; det går inte här. Kartan borde ha utgått i svenska upplagan. De norska läsarna kan kanske lättare orientera sig?

BENGT HEURLIN

Gaute Heivoll. Foto Paal Audestad