INGET ATT AVUNDAS Vardagsliv i Nordkorea

Jun 20th, 2011 | By | Category: 2011-6 juni, Recension

Omslag till Inget att avundasNothing to envy 2011
Av Barbara Demick
Översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson
Natur & kultur 2011
ISBN 9789127121348,
379 sidor

Nordkorea har sen landet grundades 1948 inte varit som andra kommunistdiktaturer. Medan Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot, Erich Honecker och de andra lät propagandan måla upp bilder av dem som folkets män så har Nordkoreas grundare och mytomspunne ledare Kim Il Sung valt en annan väg.

Han har genom ett skamlöst och oförtröttligt propagandakrig upphöjt sig från en relativt misslyckad gerillakrigare som blev placerad på tronen av Stalin till en gud.

Bokstavligen.

Barbara DemickI historieböcker för skolbarn får man läsa om hur Kim Il Sung nästan helt själv krossade den japanska ockupationsmakten genom att bland annat förvandla kottar till handgranater och promenera på vatten. Det finns inget ödmjukt eller återhållsamt i självbilden. Hela landets världsbild kretsar kring ledaren, vars styre påminner mer om antikens gudakungar än 1900-talets despoter.

Nordkorea hänger sig med överdådig kommunistisk estetik och språkbruk men samtidigt hämtar landet inte längre sin inspiration från marxismen utan från en egen ideologi; Juche. Det är en isolatorisk, rasistisk och ultranationalistisk ideologi som vi snarast skulle beteckna som fascistisk. Därför är det inte konstigt att de andra kommunistländerna inte kände någon större solidaritet för denna märkliga kusin. Inte nog med att den avvek från den ”sanna” doktrinen, Nordkorea var också notoriskt dålig på att betala sina räkningar. Sovjet och Kina började i slutet på 80-talet begära betalning i förskott för varor, ströp sina generösa bistånd och krävde plötsligt fullpris för de råvaror landet behövde för att hålla sin industri igång. Med en mycket liten export att betala den nu dyra importen med fick landet svårt att hålla igång fabrikerna. Och utan subventionerad olja och kol kunde man av samma anledning inte heller längre driva sina kraftverk. I början av 90-talet började hushållens fåtal glödlampor att slockna i några sekunder. Sen timmar. Sen dagar. Sen tändes de inte igen.

Det är ungefär nu de personliga berättelserna börjar i Inget att avundas. Vi får träffa ett antal individer där detta inte var något som hände andra. Detta hände dem personligen. De som växte upp före 1994 var livet i Nordkorea, även i dess fattiga (även med nordkoreanska mått mätt) och avlägsna delar, inte något helvete. Det är sant att livet var mycket spartanskt och den sociala kontrollen var stenhård men för ett folk som aldrig upplevt något annat var det faktum att alla alltid hade mat på bordet, ett jobb att gå till och att ingen var bostadslös ett tecken på landets framgångar. Men sen försvann elektriciteten. Det blev meningslöst att gå till jobbet eftersom inga råvaror nådde fram och inga löner betalades ut. Maten som alltid pålitligt hade delats ut försvann helt och hållet när fraktbilar fick permanent bränslestopp. Och än värre, 1994 avled deras gudaledare Kim Il Sung. Han slapp få sitt namn nedsmutsat av det elände som väntade runt hörnet.

Strax därefter började det som i nordkoreansk terminologi kallades för Den svåra marschen, vilket är en omskrivning för den massvält som drabbade landet. De personer som Demick följer upplevde detta på olika sätt. En ung elitstudent i Pyongyang märkte så gott som ingen skillnad alls (förutom när han besökte sin hemstad) medan andra tvingas till de mest obeskrivliga handlingar för att överleva. ”De som handlar rätt dör först”. Några tyr sig till de halvt olagliga och för regimen förhatliga marknader som uppstår i desperation och vissa söker sig till Kina för något bättre, om än marginellt bättre. De som har otur åker fast och hamnar i något av landets ökända gulager. Det alla berättelser har gemensamt är att de lyckats fly till Sydkorea där de är garanterade medborgarskap och kan fritt dela med sig av sina erfarenheter. Och att de är helt desillusionerade av sitt forna hemland. Men också till stor del av sitt nya.

Det är mycket intressant och medryckande läsning men den innehåller flera fällor för den ouppmärksamme. Ett är att det inte går att bekräfta hur mycket av det nordkoreanerna säger är sant.

Ett annat är att dessa historier slutar – trots allt – relativt lyckligt (annars hade de inte kunnat berätta något alls) vilket kan ge intrycket av en regim som helt tappat kontrollen. Så är inte fallet utan under senare år har Kim Jong Il, den förre ledarens son och än värre despot än fadern, snarare lyckats återta en del av kontrollen som förlorades i mitten på 90-talet, trots en del anmärkningsvärda bakslag.

Sen har vi en stor miss i den svenska utgåvan. Boken hänvisar till bilder som inte finns vilket är mycket slarvigt. Men trots allt, trots att inget som sägs är nytt, trots att sanningshalten är obekräftbar (men trovärdig helt klart) och trots bristen på utlovade bilder så är detta en fantastisk läsning för den intresserade. Det vi får läsa är en personlig beskrivning av ett liv som vi hittills bara har fått återgiven av hjälparbetare och akademiker. Folk utifrån.

För vad drömmer en nordkorean om att bli när denne blir stor? Hur beter sig ett kärlekskrankt par?

Hur känner en student när denne fått läsa något förbjudet? Hur mår en människa efter att fått bevittna ens grannar dö av svält på öppen gata? Det är för sådana svar man bör läsa denna bok.

JOHANNES GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22