I SKINNSTRUMPAS SPÅR Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860–2008.

Jun 10th, 2013 | By | Category: 2013-06 juni, Recension

Omslag till I Skinnstrumpas spårDoktorsavhandling i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet
Av Yvonne Pålsson
Svenska barnboksinstitutet skrift nr 120, 2013
ISBN 978-91-7459-577-2., 331 sid

Yvonne Pålsson försvarade framgångsrikt sin avhandling om indianböcker i Sverige den 17 maj 2013. Avhandlingens omfattande material avgränsas i tiden från 1860 då James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa började bearbetas för unga, men kunde även avse 1890 då Richard Melander skrev Hård bidevind, den första indianboken skriven direkt på svenska. Denna bok följdes 1892 av Melanders I Sitting Bulls land, som är en mer renodlad indianbok.

Slutpunkten 2008 har Pålsson satt med tanke på att den första indianboken skriven av en indian och översatt till svenska då gavs ut, avseende Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie. Avhandlingens kapitelindelning är huvudsakligen kronologisk med de tre olika perioderna 1860–1965, 1966–1985 och 1986–2008.

I två ytterligare kapitel ges en översikt av indianernas historia och en fördjupning i Stig Ericsons författarskap. Även om Pålssons fokus ligger på böcker skrivna av svenska författare behandlas även ett icke oansenligt antal titlar översatta till svenska. Geografiskt har Pålsson valt att hålla sig till Nordamerikas indianer och hennes definition på indianbok är att ”indianer ska spela en avgörande roll i handlingen” (s. 14). Genremässigt föreligger här överlapp främst mot pojk- och äventyrsböcker samt böcker om vilda västern i allmänhet.

En sista avgränsning värd att nämna är, förutom att det ska vara böcker baserade på löpande text, det Pålsson kallar ”kvalitetslitteraturen”. Jag gissar att detta främst är en del av en bibliotekariediskurs som ser ner på ”massmarknads- eller populärlitteraturen”, och därmed drar upp en linje mellan det urval som återfunnits på våra folkbibliotek och bokhandlar kontra kioskernas utbud. När det gäller trycksaker avsedda för barn och ungdom blir det främst serietidningarna som här utesluts från Pålssons studie, men även alla de kioskhäften som föregick dem i tid. I mina ögon är denna gränsdragning problematisk och Pålsson hänvisar endast till en tidigare förd diskussion om kvalitet utan att själv formulera några kriterier. I praktiken tycks det huvudsakligen handla om texternas längd och proportionen text kontra bild.

Yvonne PålssonEtt av Pålssons stora problem är att hitta rätt kollektiva benämning på nordamerikas urinnevånare (förutom inutiterna) samtidigt som hon är medveten om att det rör sig om en stor mängd olika folkslag med egna namn. Problemet är ju här att indianerna tidigare så ofta behandlats som en homogen grupp tilldelad en rad stereotypa egenskaper. Ett första steg blir här att hålla isär de olika folkslagen, som en grund för mer individualiserad skildring. Pålsson väljer ändå att använda den gemensamma benämningen ”indianer”, trots att den utgår från ett tidigt geografiskt misstag och har dragit på sig rätt mycket av historisk belastning.

Pålsson visar övertygande hur skildringen av indianerna förändrats med tiden. Den traditionella skildringen av motsättningarna mellan indianer och nybyggare sedd ur de senares perspektiv levde länge kvar. Det var först i slutet av 1960-talet, i samband med en allmän ökad politisk medvetenhet som skildringar ur indianernas perspektiv blev vanligare samtidigt som böckerna blev mer dokumentära och ideologiskt medvetna. Pålsson för här fram de båda författarna Stig Ericson och Helmer Linderholm som exempel. I skuggan av dessa båda förnyare finns även Kjell E. Genberg med på ett hörn, men trots sina omfattande kunskaper delvis fast i en mer traditionell syn på indianerna.

Hon visar även hur indianboken av tradition varit mansdominerad och för fram en rad exempel på hur kvinnornas roll under nyare tid hamnat i centrum. Man kan även se en tidsmässig förskjutning såtillvida att många av de nyare böckerna skildrar indianer i modern tid och därmed förflyttar skildringen in i reservaten, bort från de milsvida slätterna och skogarna.

Avhandlingen kan ses som en beskrivning av en genres uppgång och fall, för indianboken är idag stendöd. Frågan är om det är särskilt meningsfullt att här begränsa analysen till indianboken, när det så tydligt handlar om ett vidare mönster gällande flera olika media och vilda västern i allmänhet som motiv. Detta oavsett om målgruppen är barn, ungdom eller vuxna. Intresset i Sverige för vilda västern blommade ut ordentligt efter kriget med kulmen under 1950-talet.

Avmattningen började redan under 1960-talets senare del varefter intresset från 1970-talet och en tid framåt hölls vid liv genom att perspektiven förändrades och tidigare subdominanta grupper som indianer och kvinnor drogs in mot centrum och gavs egna röster. De tidigare vita manliga hjältarna drogs ner från sina piedestaler och västern blev skitigare och full av meningslöst våld utan några klara gränser mellan onda och goda. Men då hade inom populärkulturen redan intresset förskjutits i riktning mot rymden, storstaden och andra mer virtuella världar.

Yvonne Pålssons avhandling bygger på ett mycket omfattande material, vilket studerats med största noggrannhet, och redovisas på ett korrekt sätt. Hennes text bygger utan tvekan på ett mycket omfattande arbete och läsningen ger många insikter. De slutsatser som dras är väl underbyggda. Genom texten anas ett drag av präktighet och en ambition att vara politiskt korrekt ner i minsta detalj, och man kan fråga sig om det ligger i själva vetenskapens natur att vara lite tråkig och instängd mellan kanske alltför hårt hållna ramar? Det handlar ju trots allt om fiktion på myternas marknad. Avhandlingen kanske borde ha skrivits av en ung hunkpapa sioux?

ANDERS NILSSON

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22