I LOKATTENS SPÅR Prosa och poesi

May 30th, 2012 | By | Category: 2012-05 maj, Recension

Omslag till I lokattens spårAntologi av Skrivare i Hälsingland
Föreningen Skrivare i Hälsingland 2012

Mitt liv har kommit att i mycket kretsa kring det skrivna ordet. Jag har själv författat över hundra böcker och varit recensent i mängder med tidningar och tidskrifter. Just nu sitter jag i en jurygrupp som för Svenska Deckarakademin vaskar fram bästa, till svenska översatta kriminalromaner. Bara i den verksamheten förväntas jag årligen läsa omkring 40 000 sidor!

De översatta deckarna är oftast av god kvalitet men jag kan ändå tycka att författarna mest gör uppvisningar av hur duktiga de är. De brukar också tacka en massa vänner och experter som hjälpt dem skriva. Så personligt blir det inte alltid.

När jag nu suttit i min skånska berså och läst I lokattens spår kan jag tycka att de olika skribenternas fingerfärdighet är lägre än de utländska deckarskribenterna, men att det hela är både personligt, levande och fängslande. Ingen är dålig, alla är värda att möta. Det är som att flytta in i en bygd man inte vet så mycket om och träffa en rad intressanta människor och utbyta ord med dem. Man känner sig varm och trygg med Hälsingeförfattarna.

Prosaförfattarna lyckas i allmänhet väl, de har något att berätta och har lärt en del teknik på folkhögskolor och skrivarkurser. Att skriva dikt är svårare. Det gäller inte bara att prata på allteftersom infallen infinner sig. Istället måste man koncentrera tankar och idéer så att få ord berättar om väsentliga sammanhang. Lena Forslin från Hudiksvall har lyckats med det i den lilla dikten Frihet:
For förbi Auschwitz idag.
Förbi.

Ordet “Förbi” kan tolkas både rumsligt och tidsmässigt. Den som inte behöver stanna vid Auschwitz har sin frihet kvar. Eller: Både Auschwitz och allt som det representerade är borta nu, förbi. Och väl är det!

Edgar Allan skrev i sin berömda Korpen (översatt av Viktor Rydberg):

                          O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri? –
Korpen ropade: Förbi!

Det finns etablerade proffsförfattare med i boken också, t ex Vibeke Olsson Falk som 1975 debuterade med den berömda Ulrike och kriget och sedan kommit med cirka 25 böcker. Hon är alltid läsvärd – här bidrar hon med Sommarmamman, en sensibel, skimrande, vemodig novell. Som alla stora texter handlar det om mig, läsaren, mina privata minnen, mitt vemod. Novellens sommarbarn Annelise blir en liten, nu död Anna som jag filmade med den sköna soldränkta sommaren 1959 och som jag nu gråter en skvätt över.

Men många för mig tidigare okända gör bra ifrån sig, t ex Carin Björklund med roande Nya tider, Kerstin Furbo med Choklad om rasism, My Leffler, vars språk har must, doft och kraft. Sören Molander är smårolig i Håkan Flumly. Josefine Owetz kan verkligen berätta, kanske får vi höra mer av henne. Berätta kan också pensionären Ragnar Tollet, hans Död –  hur gick det sen påminner positivt om Fridegårdens Kyrktuppen. Ewa Wiklanders Fjällvan tar ett omilt grepp om bröstkorgen och vill inte släppa.

Hämnd handlar det ofta om, t ex i Halstabletterna av Tuula Hirvonen, och Det barkar åt helvitte av Kjell E. Genberg. Genberg kallas ibland “Sveriges meste författare” och visar här att han också är en av de bättre. Här jobbar två karlar på ett hygge. Den ene har kucklat med den andres fru. Det är den bedragne maken som berättar. Han beskriver förföraren som en rå och grund typ med mansmulliga later. En passant märker man att berättaren just inte är bättre själv, man förstår att frun inte är så belåten med honom.

Genbergs språkbehandling står långt över det mesta som skrivs inte bara i Hälsingland, den psykologi han aldrig stoltserar med är träffsäker och hela berättelsen har driv, must och en klar poäng. Lite av Darwins överlevnadslära handlar det om – hur ska en dum sörlänning klara sig i Hälsingland?

Dikter förstår jag mig dåligt på. Förutom Lena Forslins lilla mästerverk fäste jag mig dock särskilt för Ann-Marie Anderssons eleganta haikudikt:

                                                 kråkorna kraxar
predikar om jantelagen
kajflocken svarar
tro inte att ni är nåt

Om gamle Morgensterns lekfullhet påminner mig Annasara Svantesons Å-dikter, till exempel:

                                                Å i våga
Ä i väga
Ö i vägen för våg

Över huvud taget gav mig Skrivarna i Hälsingland en mycket njutbar eftermiddag i min berså!

JEAN BOLINDER

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22