I DJÄVULENS TJÄNST

Jul 11th, 2008 | By | Category: 2008-4, Artikel, Recension

Omslag till I Djävulens tjänstAv Sebastian Faulks
Devil May Care 2008
Översatt av Jan Malmsjö
Forum 2008

För lite drygt hundra år sedan föddes Ian Fleming, secret serviceagent (skrivbordssådan enligt vissa) och sedermera oerhört känd och populär författare av spionhistorier om en viss agent med rätt att döda – James Bond men nummer 007.

Sebastian FaulksSkönlitteräre författaren Sebastian Faulks har i sin produktion en parodi på Ian Flemings författarstil. Det lär vara denna text som gjort att familjen Fleming valde honom att skriva en jubileumsbok till hundraårsminnet av Flemings födelse. Han accepterade (det var bra betalt) och resultatet blev I djävulens tjänst där historien utspelar sig 1967 och är en direkt fortsättning på Ian Flemings sista roman Mannen med den gyllene pistolen från 1965. Boken är bara en del i Englands hysteriska firande av Bondjubileet. Där har man hållit på hela året med början i januari då brittiska postverket gav ut en serie frimärken med motiv från 007-böckerna, i april öppnade en utställning på Imperial War Museum i London och lite senare sände BBC en nyproducerad radioversion av Dr No.

Falks har berättat att han inte bara försökt skriva som Ian Fleming, han har också följt förlagans princip att skriva en bok på exakt sex veckor. Frågan är kanske om framgångarna blir lika stora. Flemings böcker har sålts i över hundra miljoner exemplar världen över och filmbolagen har snart tagit in trettio miljarder kronor på de tjugo filmer som haft 007 som huvudperson.

Det sorgliga var väl att Fleming själv inte hann vara med när den stora haussen kom. Han avled i hjärtinfarkt, 56 år gammal, den 12 augusti 1964. Kanske inte så konstigt med tanke på att han lär ha levt ett utsvävande liv. Han växte upp i överklassmiljö (fadern var officer), utbildades på Eton där han blev mer känd som förförare än som student. Fleming arbetade sedan som journalist men värvades av den marina säkerhetstjänsten som planerare. Detta sysslade han med under andra världskriget och när han hamnade på en säkerhetskonferens i Jamaica blev han så begeistrad av ön att han byggde sitt hus Goldeneye där. Men där fann han också livet lite långtråkigt så vid sidan av drickandet tog han sig för att skriva spionromaner. Hjälten behövde heta något kort och snärtigt. I sin bokhylla hittade han ett verk om fåglar skriven av en – James Bond. Resten är litteraturhistoria.

Nu är inte Sebastian Faulks den förste som fortsatt att skriva romaner om James Bond. Raymond Benson är en av de sista av flera. Hur är då Faulks fortsättning på framgångssagan? Jag håller med musikkritikern Andres Lokko som menar att en musiker skulle ha fått det lika svårt om någon krävt att han skulle skriva en ny Lennon–McCartneylåt.

Faulks har åstadkommit en roman som saknar något av den överklassattityd som genomsyrar originalförfattarens världsbild och dessutom har han dämpat rasismen och sexismen som var mer vanligt på Flemings tid. I övrigt är mycket sig likt – grabbäventyr med alltid lika villiga kvinnor, snabba bilar, Q:s manicker och utsvävande liv i internationella miljöer. Och Bond själv är lika macho som han alltid varit. Han vinner alla bataljer i slutet och det blir lite serietidning eftersom traditionen kräver att den som råkar illa ut måste göra det lite lagom. Smärtan får inte vara alltför överväldigande. Med allt det gamla i bagaget är det svårt att skriva något som inte blir en pastisch.

Det övergripande scenariot är sig likt: det ska finnas en überskurk med planer på världsherrravälde inom sin bransch. 1967 började narkotika av olika slag bli allmänt känt, inte minst när medlemmar i Beatles och Rolling Stones åkte fast och ställdes inför domstol. Därför är det historietroget att göra skurken, doktor Gorner, till knarkkung som hoppas på att knäcka Storbritannien genom att göra landets ungdom till slavar under lasten. Fast det kräver ett tålamod som Gorner inte har och dessutom får han här en formidabel motståndare.

Bond själv då – mannen som i sig är en kliché? Jo, han känns igen trots att man inte skrivs på näsan vad det är för slags Martini han dricker. Verkligheten är också långt borta, inte en slitsam måndagsmorgon på jobbet för vanligt folk i sikte. Fast lite saknar jag den humor som Fleming tror allt hade.

Jag tvivlar dock på att det blir royaltyinkomster för hundra miljoner böcker för I djävulens tjänst (trots att den är översatt till 21 språk – oslagbart åtminstone i spelkortsbranschen). Tiderna är helt annorlunda nu och konkurrensen tjugo gånger svårare för deckar- och thrillerförfattare. Fast man vet ju aldrig med nutidens superskickliga PR-människor.

Fakta om Flemings böcker och liv:
Böckerna:
Casino Royale (1953)
Leva och låta dö [Live and let die] (1954)
Attentat [Moonraker] (1955)
Döden spelar falskt [Diamonds are for ever] (1956)
Kamrat mördare [From Russia with love] (1957)
Döden på Jamaica [Dr No] (1958)
Goldfinger (1959)
Ur dödlig synvinkel [For your eves only] 1960)
Åskbollen [Thunderball] (1961)
Älskade spion [The spy who loved me} (1962)
I Hennes Majestäts hemliga tjänst [On Her Majesty’s secret service] (1963)
Man lever bara två gånger [You only live twice] (1964)
Mannen med den gyllene pistolen [The man with the golden gun] (1965)
Octopussy [novellsamling] (1966)

Ian Fleming föddes 28 maj 1908 i stadsdelen Mayfair i London. Han var sonson till den skotske bankiren Robert Fleming och son till officeren Valentine Fleming, död under första världskriget. Därför växte han upp med modern Evelyn, tre bröder och en styvsyster.
Före 1939 var han journalist hos pressbyrån Reuters. Detta år värvades han till marina underrättelsetjänsten av amiral Godfrey, blev genast löjtnant och sedermera kommendörkapten.

Hans hjälte 007 Bond (döpt efter en ornitolog) blev till när Ian Fleming 15 januari 1952 började skriva Casino Royale. Bonds namne gav tillstånd till att Fleming använde hans namn mot rätten att använda Flemings namn på en framtida upptäckt av ny fågelart.

Fleming har använt mycket av sig själv i Bond, men det sägs också att agenten Patrick Dalzel-Job och diplomaten Fitzroy MacLean också fått lämna en del drag.

Ians äldre bror Peter var från 1930-talet känd som reseförfattare och Ian kallades i början av sin författarkarriär ”Peter Flemings yngre bror”, men det gick snart över.

Fleming protesterade först mot att Sean Connery skulle spela Bond på film, men blev imponerad sedan han sett Agent 007 med rätt att döda. Han hann bara se två av filmerna innan han dog. Själv har han porträtterats på film tre gånger. Charles Dance spelade honom i Goldeneye 1989 och året efter kom Spymaster med Sean Connerys son Jason som Fleming och 2005 kom Ian Fleming: Bondmaker med Ben Daniels som författaren.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22