HON SOM BAR SKAMMEN

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Recension

Av Helena von Zweigbergk
Semic 2004

Kris i yngre medelåldern är det intressanta greppet i Helena von Zweigbergks senaste roman. ”Det är inte klokt, tänkte jag. Anders och jag är två medelålders människor som låter sig behandlas som tonåringar.

Kuvade, ängsliga, fastsnörda”. I Hon som bar skammen är de nästan fyrtioåriga huvudaktörerna pubertetsaktiga och går (fortfarande) hellre bakom ryggen på mamma än tar en diskussion.

Jag är prästen Ingrid som delar sin tjänst som själasörjare mellan ett icke namngivet kvinnofängelse i Stockholms omedelbara närhet och en icke namngiven församling i huvudstaden. Anders är Ingrids chef, kyrkoherde i nämnda församling. Ingrid och Anders är lyckliga särbos. När de bor tillsammans däremot får de inte ihop det som de önskar, så himla typiskt i dag då idealtillvaron går mot singelskap.

Läsningen om prästernas osäkerhet och brist på vuxenkunskap blir utmanande. Problematiken tumlar runt och förstoras i läsarens huvud. Om inte själasörjaren är vuxen sin uppgift, vem är det då?

Prästparet har utvecklat storstads livets glassiga möjligheter till det optimala Peter Pan-stuket; självförsörjning, rejäla knull när man vill, vattentäta skott i övrigt till den älskade, inget tvång att meddela mål för egna utflykter. Deras livsstil funkar tills de ska gifta sig. Ingrid och Anders står lamslagna inför sitt förestående bröllop och planeringen av festen går i stå.

I Hon som bar skammen gräver prästen Ingrid ner sig i självömkan, konfronterar halvhjärtat sina föräldrar och hakar på andras svagheter för att få spela en vuxens roll. Hon genoms kådas av samtliga inblandade, om de alls är intresserade av henne. Tårarna flödar. Romanen har ett tufft innehåll. Ingrid kämpar på många plan samtidigt; med upprättelsen av lilla Ingrid inuti, med en personlig sorg och med knepigheter hos en kvinnlig fånge. Ingrid överges av dem hon för litat sig på och blir i sin tur onåbar. Guds frånvaro ekar (man tänker att kanske Han ändå skulle slå världen med häpnad och åtminstone ägna sin ställföreträdare på jorden to tröstens ögonblick, men icke det) och inte mycket kyrka/religionsriter tar prästen till som självhjälp.

Det pågår brott i romanen, kriminalt och socialt. Fången Laura, före detta hora och heroinist, dömd mördare, nedgången efter ett erbarmligt liv sedan den första kuken skulle sugas av i barnaåldern, har skrivit en bok. Metaboken rör till lunken på kvinnoanstalten, ekar på lojaliteterna och Ingrid dras in i farliga skeden.

Ingrids självdestruktivitet, hon tar nästan livet av sig i ren sturskhet, bottnar i en förhatlig uppväxt med en för henne värdelös familj. Förutsättningarna för att hon skulle ha kunnat sluta som Laura förespeglar läsaren genom metabokens initierade lågtillvaro. Och Gud rör tyvärr inte ett finger för att hjälpa sin pastor men är en gullig, om än så klart stendöv, lyssnare då och då.

Hon som bar skammen är tredje boken om Ingrid. Det Gud inte såg och Kärleken skär djupa sår heter de föregående.

HELENA SIGANDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22