HÖGGRADIGT JÄVLA EXCENTRISK En biografi över Bo Widerberg

Sep 28th, 2011 | By | Category: 2011-9 sep, Recension

Omslag till Höggradigt jävla excentriskAv Mårten Blomkvist
Norstedts 2011
ISBN 979-91-1-301033-5, 558 sid

Ständigt denne Leif GW Persson. Här har han gett Mårten Blomkvist titeln till den utmärkta biografin över skribenten och filmaren Bo Widerberg efter att de tillsammans kämpat med manuset till filmen efter Perssons Grisfesten som på vita duken fick namnet Mannen från Mallorca.

Widerberg var Blomkvists svärfar, gift med Nina Widerberg, men boken har inte blivit något vänporträtt av den egensinnige, (vänster)politiskt engagerade unge Skåneförfattaren som utan Höganäskrus kom som en stormvind och blåste vilt i 60-talets stelnade filmvärld med sin debut Barnvagnen och uppföljaren Kvarteret Korpen. I stället skildrar han den bipoläre regissören som en fräck och underhållande, mycket självsäker människa som emellanåt var elak, manipulativ och ingen man kunde lita på. Det är en sällsynt levande bild författaren ger av sin hustrus far, som han menar sig aldrig har kommit så tätt inpå livet att han kunde begripa honom.

Bo Widerberg krävde kaos för att komma till sin rätt. Han brydde sig inte om de ekonomiska förutsättningarna när han kämpade sig fram för att uppnå den vision han hade inför de bilder som skulle skapas. Det avlönade teamet kunde få vänta i timmar medan regissören satt och pratade med skådespelarna i enrum. Ibland lönade det sig, som i verken Kvarteret Korpen, Elvira Madigan (som gjorde att Hollywoods moguler blev intresserade), Ådalen 31, Mannen på taket (efter Sjöwall–Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle), Mannen från Mallorca (Perssons grisfest) och det sista han gjorde: Lust och fägring stor. Men flopparna kom också: Kärlek 65, Joe Hill och Victoria.

Han hade (eller trodde sig ha) fiender i Ingmar Bergman och Svenska Filminstitutets Jörn Donner, och säkert är att dessa, i synnerhet de ekonomiska garanterna, ogillade den självs­våldige filmaren som slösade med råfilm för att ha material till klippningen.

Widerberg menade att svensk film tillverkades industriellt och att detta var ett feltänk. Bra film kom till genom intuitivt tänkande och ärliga visioner. Sådana saker hade han framfört redan 1962 i sin stridsskrift Visionen i svensk film. Det var inte alltid hans intentioner fungerade. Produktionerna blev ofta försenade. När Victoria skulle visas på filmfestivalen i Cannes var färgerna rent hemska, ljudet osynkroniserat och man hade inte haft tid att fixa varken för- eller eftertexter.

Ändå är hans eftermäle (han avled i magcancer 1997) att han blev Sveriges störste filmförnyare. Bo Widerberg har en manisk människa som krävde allt av sina medarbetare samtidigt som han kunde visa tecken på att sakna organisationsförmåga, vara en otrevlig slugger i arbetet för att ibland bara försvinna, gömma sig i sina depressioner. Trots det tycks ingen av de många Blomkvist intervjuat vilja tala illa om Widerberg. Man nämner att han var oerhört sällskapssjuk och nästan inte klarade av ensamhet, att den gamle socialisten menade att ”alla som inte har pengar och inte bor i Antibes är idioter” och att han hade stor aptit på livet, vilket brukar vara en eufemism för att vilja få kvinnor i säng – något han inte heller undvek. Ingmar Bergman menade att Widerberg var en charmig människa trots att skåningen en gång lite elakt kallat Bergman för Sveriges ”dalahäst mot världen”.

Det är en i botten tragisk bok som Mårten Blomkvist skrivit, men eftersom författaren och filmskribenten är en i grunden humoristisk person finns här en hel del pricksäker humor.

KJELL E. GENBERG

Mårten Blomkvist

Mårten Blomkvist. Foto Jo Blomkvist

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22