HITMASKINEN Låtfabriken inifrån

Nov 2nd, 2016 | By | Category: 2016-11 nov, Recension

Omslag till HitmaskinenAv John Seabrook
The Song Machine. Inside the Hit Factory, 2015
Översatt av Johan Nilsson
Alfabeta, 2016
ISBN 978-91-501-1910-7, 380 sidor

I min barndom fanns stenkakan – den 78-varvsskiva som var så intressant att stirra på där den snurrade på vevgrammofonen. Ur den kom spännande musik som Johanssons Boogie Woogie Vals och Vildandens sång och en del tyska slagdängor. När jag växte upp skiftades mitt intresse efter en jazzperiod över till det engelska (Tommy Steele) och amerikanska (Elvis Presley) för att sedan bli engelskt igen (Beatles). 78-orna ersattes av singlar och LP-skivor på vinyl, den engelska, amerikanska och imiterande svenska popen regerade tills proggen, hårdrocken samt fusion kom och avlöstes av ABBA, glitter och något som kallades rap och house (tror jag, för ungefär där tog min ålder ut sin rätt).

Denna bok fick mig att känna mig som att börja vuxenutbildningen för att läsa upp betygen och bättre förstå den nya musiken med dess rötter bakåt och envisa framåtrörelse. Och Sveriges betydelse för den. Musikerna minskar tydligen i betydelse medan datorers (och producenters) makt ökar.

Författaren och journalisten på tidningen The New Yorker förklarar grundligt i Hitmaskinen hur musikbranschen förändrats de senaste decennierna, hur låtskrivare intuitivt men ändå närmast vetenskapligt hittar på fraseringar (hooks) både vokalt och instrumentellt – fast på dator och inte alltid på riktiga instrument – som ska ge högsta möjliga kommersiella effekt. Ett par svenskar som blivit superstjärnor på detta är Denniz Pop (egentligen Dag Krister Volle, 1963–1998) och Polarpristagaren Max Martin (egentligen Karl Martin Sandberg, född 1971). De har skrivit en ny typ av hitlåtar som tagit topplistorna med storm. Radiolyssnare är selektiva och svåra att tillfredsställa. Gillar de inte en låt efter tio sekunder byter de kanal. Den nya musiken försöker förhindra detta genom att lägga in en hook var sjunde sekund, en så kallad bliss point (ett uttryck skapat av snabbmatsindustrin och en motsvarighet till dess sockerkick).

De som sjunger på dessa skivor, namn som Rhianna, Katy Perry och Britney Spears, uppfattas kanske som stjärnor men artisterna är egentligen producenterna och låtskrivarna. Max Martin och hans kolleger Ester Dean, Stargate och Dr. Luke (alla pseudonymer) är de som tar hem storkovan eftersom vinsterna inte längre kommer från skivförsäljning utan från rättigheter. Numera går konsumenterna mer sällan till skivbutiken utan får sin musik via streamingtjänster som Spotify.

Upphovet till detta nytänkande dök upp i Sverige på 90-talet. Det skapades Denniz Pop och Max Martin i Cheiron-studion i Stockholm och har sedan dess finslipats till något som liknar perfektion.

John Seabrooks beskrivning av musikindustrins utveckling och hur männen bakom maskinerna blivit branschens nya stjärnor är intressant. Sverige började men konceptet spreds snabbt och författaren tar oss med på en resa till både USA och Korea medan fenomenet får belysning.

Det är svårt att avgöra om detta nya sätt att göra musik genom att klippa och klistra för att få fram låtar som fungerar på samma sätt som lördagsgodis är av ondo eller godo. Det har kanske med ålder att göra att jag fortfarande hellre lyssnar på en orkester som spelar fel då och då än på en hyperperfekt produktion som bara vill åt mina pengar.

KJELL E. GENBERG

John Seabrook

John Seabrook. Foto Chris Gentile

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22