Hitler i fiktionens fiktion och i verklighetens fiktion

May 14th, 2008 | By | Category: 2008-3, Artikel, Recension

Omslag till Adolf HitlerAv Kjell E. Genberg

Tiden har runnit iväg sedan 1945 bet sönder en giftampull och samtidigt sköt sig ett skott genom huvudet i den så kallade Führerbunkern i Berlin. Redan 1952 skrev författaren Alan Bullock boken Hitler – en studie i tyranni som kom att bli en klassiker. Innan dess och sedan dess har det skrivits spaltkilometer om korpral Schicklgruber som blev överbefälhavare Hitler.

Men fortfarande fortsätter denne konstige man och förunderliga människa att fascinera. I år har det redan kommit två böcker – romanen Slottet i skogen (The Castle in the Forest) på Natur och Kultur av Norman Mailer (född 31 januari 1923 i Long Branch i New Jersey i USA, död 10 november 2007 i New York), och Bengt Liljegrens biografi Adolf Hitler (Historiska media, den första på svenska på mer än 30 år) och till hösten är ytterligare en på väg till bokhandlarna.

Där Mailer åstadkommer sin egen teori om den ene av 1900-talets värsta diktatorer och gör Adi till en fruktansvärd och skrämmande gestalt har Linjegren tagit på filttofflorna. Titeln Slottet i skogen härleder till det andra av Hitlers värsta brott efter att ha startat Andra världskriget, nämligen Förintelsen, som inte enbart drabbade judar utan också zigenare, homosexuella och politiska motståndare. På en före detta potatisåker byggdes ett dödsläger som av sina grannar fick det ironiska namnet slottet i skogen. Mailer berättar om Hitlers – Adis – liv från födelse till pubertet med sedvanlig färgpalett och här är han inte spädbarnet med rosiga kinder och vita sockor på fötterna, som i Liljegrens beskrivning.

Hitler ett årHitler som ettåring

I den svenska biografin hittar man inget som tyder på att den österrikiske kortklippte halvt ointresserade skolpojken ska bli judehatare och massmördande Führer.
Historikern Bengt Liljegren, som tidigare skrivit biografier om två andra krigiska ledare, Karl XII och Alexander den store, vill visa att Adolf Hitler inte i alla lägen var ett fruktansvärt monster utan känslor. I stället vill han dra bort den demoniserande slöja som gör att efterkrigsmänniskorna kan distansera sig från människan Hitler och det han ville uträtta och det han uträttade.

Mer skrämmande

Jag tycker nog att huvudpersonen blivit mer skrämmande genom den här metoden. Var det magbesvären, den undangömda sexualiteten (”Tyskland är min älskarinna!”), förmågan att skratta så han grät och vek sig dubbel eller kärleken till filmen King Kong och choklad med vispgrädda som gjorde honom till det han blev?

Det kan också ha varit hans far, den tyranniske tullaren, som ska ha skulden. Fast den teorin värjer sig Liljegren emot. Fadern var inte mycket värre än andra fäder på den tiden och lille Adi saknade inte kärlek. Det såg modern till att han fick.

Hitler framför truppHitler framför trupp

Men hur kunde en älskad ung man av kött och blod bli så gnällig, mästrande och tråkig i all sin överlägsenhet? Liljegren är inte först att ge sina läsare anledning att dra den slutsatsen. Det gjorde också tidigare nämnde Bullock och historikern Ian Kershaw som skrivit om Hitler i två tjocka band. Sådana antydningar finns också i Adolf Hitler – Genius? Madman? av Jonathan R. Manning (Red) från 1973.

Det finns ingen kontinuitet hos Liljegrens huvudperson. Han ger inget svar på varför Hitler började hata judarna. Det kanske ingen kan svara på eftersom alla med direkt insyn är döda. Men Hitlers mor behandlades av en judisk läkare och Hitler såg till att han klarade livhanken fram till sin utvandring sent 30-tal. Hitler sålde merparten av de tavlor han målade för brödfödans skull till judiska rambutiker och en av hans få vänner på den tiden var jude. Ändå började han tala illa om denna grupp människor i början av 20-talet – kanske inspirerad av judehataren och tonsättaren Richard Wagner, vars operor han beundrade gränslöst.

Kanske var det ett politiskt populistiskt ställningstagande från en man som aldrig lärde sig att bli intresserad av sina medmänniskor. Han var omtänksam mot få varelser, mest mot sina hundar (fram till de sista dagarna i bunkern), och föraktade svagheter som medlidande. Det kom ju att bli så att detta hat mot judarna blev en av Hitlers bästa vägar mot makten.

Seriös och välunderbyggd

Boken om den ambivalente asketen känns seriös och väl underbyggd och den är skriven på ett lättflytande populärvetenskapligt språk och innehåller en mängd intressanta bilder. Man kan undra över den överbeskyddande modern och den stränge fadern, de ser ju så förtvivlat vanliga ut. Fast mor och son är mycket lika varandra.

Sen kommer all denna kuriosa in, saker som man inte är säker på att de kan vara betydelsefulla, men ger en djupare (eller kanske bara bredare) bild av objektet:
Hitler rökte som ung men kom att avsky tobak. Ingen, inte ens Eva Braun, fick röka i hans närhet. Den ende som ostraffat lär ha gjort det var Finlands marskalk Mannerheim.
Inte heller drack han sprit efter att ha druckit sig redlös i ungdomen. Men han var inte absolutist. Under framträdanden i början av karriären klarade han strupen med ett eller flera glas öl och ibland drack han vin – som han förbättrade smaken på genom att hälla i socker.

Socker var nämligen hans förtjusning, vilket gjorde att han gärna frossade i kakor och bakverk.

Fast man kan inte kalla Der Führer för vare sig gourmet eller gourmand. Eller vad sägs om en typisk lunch: Linfrövälling med körsbärsjuice, grönsaksbuljong med ris, gurkor i dillsås, potatismos och brödstänger med kummin.

Hypokondriker

Han var troligen hypokondriker och var fixerad vid döden, något som styrks av alla de mediciner och droger som ordinerades av doktor Theodor Morell under åren 1941-1945.
Han hade en dragning till unga kvinnor men har i alla år sagts vara ointresserad av sex utom möjligen med män. Ett möjligt motbevis var giftermålet med Braun strax före självmordet. Fast någon bröllopsnatt finns inte bekräftad. Liljegren tror inte på någon penetration. Hitler dog som oskuld, slår han fast.

Fast han låg gärna – och sov! Gärna på morgnarna när alla andra hunnit upp. Det påstås till och med att han somnade mitt under egna politiska utläggningar i kretsen av sina närmaste.

Fast just det låter konstruerat.

Vem kommer då närmast människan Hitler – Bengt Liljegren eller Norman Mailer? Det är svårt att säga, båda författarna är mycket övertygande, Mailer kanske mest som konstnär och gediget fantasifull. Den amerikanske författaren skriver om uppgifter i Hitlermyten som Liljegren dementerar med emfas. Enligt Mailer skulle Hitler vara avlad i ”blodskam” och att hans farfar var jude. Dessa genetiska spekulationer är inget annat än lögnaktiva myter enligt Liljegren.

Roliga avsnitt

Det finns flera roliga avsnitt i Slottet i skogen. Mailer beskriver hur Hitler i sitt högkvarter intill den ryska fronten skryter för sin omgivning om hur olydig han var som barn och att fadern nära nog slog ihjäl honom sedan han varit otidig och obstinat. Det är en episod som man hittar paralleller till i Mailers övriga produktion och därför kan hänföras till författarens biografi. Och temat om arvssynd finns som alltid med liksom att man aldrig kan veta vad man hittar när man söker efter ondskan. Och att en författares gestalt kan bli en beskrivning av författaren och hans inre.

Men det går inte att förneka att Mailer kan sitt ämne. Det är en gedigen bibliografi som redovisas.

Blir det spännande och intressant för att man behärskar ämnet? Jag är inte så tvärsäker på det. Jämfört med exempelvis Bödelns sång är Slottet i skogen ganska seg och tråkig, dessa 500 sidor känns mycket längre än Gary Gilmores liv och hastiga död som skildras i två volymer.

Nu är både Hitler och Mailer borta. Hitler gifte sig en gång, Mailer sex (ett äktenskap varade en dag) och fick nio barn. Stor olikhet alltså, men det finns en likhet också: Norman Kingsley Mailer blev världsberömd för boken De nakna och de döda samma begrepp som klistras fast vid den tyske diktatorn.

Norman MailerNorman Mailer

Bengt LiljegrenBengt Liljegren

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22