HITLER HANS FOLK

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-2, Recension

Av Per Ragnar
D+ Förlag 2006

Ungefär samtidigt som jag får Hitler Hans folk i min hand meddelar nyhetsmedia att man hängt Saddam Hussein i Irak. Det får mig att tänka på domar över döda människor. Med vilken rätt hängde man Saddam Hussein och hur pass juste var Nürnbergrättegången på sin tid? Det är förlorarna man hänger – aldrig segrare som Truman som lät fälla atombomberna eller Bush som började Irak-kriget. När det gäller Adolf Hitler, en av historiens värsta förbrytare, så gick han rättvisan i förväg och tog sitt eget liv innan fienden fick chansen att lägga repet om hans hals och öppna falluckan mot upphörandet.

En av de klart främsta kulturella prestationer jag sett var när Per Ragnar spelade upp Hitlers bordssamtal. Adolf Hitler, detta vidriga monster blev plötsligt en människa av kött och blod. Häpen betraktade man den lille mannen som satt där och pratade vänligt och lågmält. ”Tänk så mycket vi nationalsocialister uträttat sedan maktövertagandet, som inte alls blivit känt! Vi har skapat sunda inkomstförhållanden för de yrkesarbetande kvinnorna”. Sakta sögs man in i trollkretsen, medan den vänlige mannen omärkligt förvandlades till ett vidrigt och ondskefullt monster. Man började tycka illa om sig själv som låtit sig bedragas.

Efter en av dessa föreställningar fann Per Ragnar på sitt sminkbord ett brunt kuvert. I det låg ett litet häfte med namnet Führern och hans folk. På en bifogad lapp stod bl.a. ”Detta är folkets bild av Ledaren, inte fiendens bild som man mest sett sedan krigsslutet.” Häftet återges nu i en svensk version i boken Hitler Hans folk. Enligt uppgiftslämnaren fick han det i slutet av 1941 men som man hänvisar till ett Hitlertal från januari 1942 är nog i vart fall svenska versionen snarare från detta år. Hur framställs då Hitler? In samlingen till Krigsvinterhjälpen visar det tyska folkets kärlek till den person som skall föra dem till seger. Han är barnens vän, ”sörjer för deras lekamliga väl, leker med dem och delar deras små sorger”. Ungdomen bär i Hitlerjugends stora kamratkrets hans namn och de som är särskilt begåvade sänds till Adolf Hitlerskolorna. Flickor förbereds bli ”maka och moder”. Mödrar, bönder och arbetare har alla en vän i Hitler. I förra kriget var Hitler en ”okänd soldat mitt i kamratkretsen” och vem ”kunde vara mer kallad att bli överste fältherre än denne soldat”? Han sporrade också uppfinnarandan och byggnadskonsten. När det gällde konsten hade Hitler gjort slut på ”det virrvarr av olika stilar och konstriktningar som rådde”. Den tid var förbi ”då ett fuskverk av streck och färgklickar kallades för tavla”. ”Adolf Hitlers seger är säker” meddelar en rubrik. Sedan judarna avkopplats från varuutbytet med utlandet, kommo endast hederliga metoder till användning. Nu står Hitlers hem i bergen tomt eftersom han ”dväljes vid fronten milt ibland sina soldater och officerare”. Han är en fredsvän men hans bemödanden om att få till stånd en varaktig fred hade ingen framgång. Judarna ville krig och störtade världen i ett ohyggligt blodbad. Adolf Hitler skulle nu ”slutgiltigt besegra och avkoppla judarna och därmed alla länders utplundrare.”

Den som lämnade häftet berättade att han var gammal nazist, nu döende i cancer. Per Ragnar förde samtal med honom och fick rätt att publicera hans material, bl.a. foton. Det är detta som sker nu – den gamle nazisten får försöka förklara vad som skedde. Han gör det utan att urskulda, påpekar den beundransvärda författarinnan Hedi Fried som själv överlevt Auschwitz och skrivit en rad lysande böcker om sitt liv.

Det är en av vår tids viktigaste böcker som ger en ny och väsentlig synvinkel på det vidriga som skedde i ett av Europas mest kultiverade och civiliserade länder. Jag har läst boken två gånger och kommer att läsa den igen – den har mycket att lära ut.

Domen över död man är domen över mig och dig!

JEAN BOLINDER

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22