Av Ian Kershaw
Hitler 2008
Översatt av Katalin Földesi och Stefan Lindgren
Albert Bonniers 2008

Man kan få association till låten It’s raining men. I alla fall duggar Hitlerbiografierna ganska tätt. För bara någon månad sedan var Bengt Liljegrens Adolf Hitler (Historiska Media) på tapeten och nu finns Ian Kershaws mastiga Hitler – en biografi på svenska. Fast den har egentligen funnits längre, fast då i två band på engelska, Hubris från 1998 och Nemesis från 2000. Den sammanslagna editionen är något reviderad och skall enligt författaren ”utgöra den definitiva biografin över Adolf Hitler”. Men det finns också en skriven om Joachim Fest. Eftersom jag inte läst den tänker jag inte avgöra vilken som är definitivast.

Både Kershaw och Liljegren har varit noga med källorna och båda gräver ner sig i försök till förklaringar om hur den odisciplinerade målarkludden Schicklgruber från Linz i Österrike blev Tysklands ledare, den som skulle utrota judendomen men som ”bara” lyckades störta ner Europa i krigets elände och i matematiskt hänseende förvandla tusen till tolv.

Någon politisk bakgrund att tala om hade Hitler inte, annat är som orator på ölhallarna i München. Han blev landets överbefälhavare efter en karrär som korpral under kriget 1914—1918. Vad berodde hans politiska framgångar på? En personlighet som varit väl dold under uppväxtåren eller på tidens omständigheter, som väl måste kallas olyckliga?

De flesta historiker tycks vara ense om att tiden i vílken han verkade och den vältaliga personligheten hade stor betydelse för hans rise to stardom.

Fast Kershaw är inte så pigg på att påvisa Hitlers personlighet. I stället menar han att han var en produkt av det dåtida samhällsklimatet.

Men Hitler var inte heller någon kapitalistisk lakej. Partiet han ledde hette faktiskt nationalsocialister. Men det var givetvis skillnad på Stalins, Maos och Hitlers socialism. Fast både Hitler och Stalin var gravt antisemitiska lyckades den förstnämnde med något som har tyckts förekomma i tyskt tänkesätt sedan länge: att driva en idé in absurdum.

Fast Kershaw är inte så intresserad av att belysa hur Hitler tänkte, mer av hur han maktmässigt såg till att driva igenom sina tankar, hur opportuna och tillfälliga de än var. Fast judefrågan var förstås inte tillfällig trots att den i viss mån var opportun.

Bokens bildmaterial är belysande och i mer än ett avseende grymt.

KJELL E. GENBERG