HASTFORDSKA VAPNET

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Recension

Av Aurora Ljungstedt
Efterskrift av Bertil Falk
Aleph bokförlag 2006

Hastfordska vapnet innehåller det mesta man hoppas på i en äventyrsroman från 1873. Där finns skumma storstadsgränder, norrländsk enslighet, inskränkt universitetsmiljö, aristokratisk stolthet samt den oslagbara trion: mystisk främling, slug piga och lojal betjänt. Det enda som saknas är egentligen skeppsbrott och kyrkostölder. Nu har Aurora Ljungstedts roman givits ut av Aleph bokförlag och försetts med en efterskrift av Bertil Falk samt (ovanligt nog) en illustration, utförd av Nicolas Krizan.

Aurora Ljungstedt (1821-1904) hör knappast till de mest kända svenska författarinnorna. Höjdpunkten på hennes författarskap inföll under 1860- och 70-talen, i svackan mellan gamla tiders storheter som Bremer och Almqvist och de nyare omstörtarna som Strindberg. Sin författarbana inledde hon som tjugofemåring, efter giftermålet med en kamrer i fångvårdsstyrelsen. Som så många av sina samtida valde hon anonymiteten – kanske påverkad av sin mor, som ansåg det olämpligt för kvinnor att framträda offentligt och därför försökte hindra dottern att skriva – men till skillnad från många författarinnor valde hon en pseudonym, som var både exotisk och manlig. Hon publicerade merparten av sina skrifter som Claude Gerard – ett namn hon hämtat från en novell av Eugene Sue, vars Les Mystères de Paris influerade snart sagt varenda författare på den tiden.

Ljungstedt valde en annan nisch än den idealrealistiska roman som favoriserades i Sverige vid hennes debut. Hon tycks mest ha skrivit kortare skrifter, hade ibland ett feministiskt anslag men utmärkte sig särskilt inom skräckgenren. Forskare har kallat Hastfordska vapnet Sveriges första pusseldeckare.

Själv tycker jag inte riktigt boken lever upp till genrebeteckningen. Raffel och häftiga överraskningar är här viktigare än själva gåtan, och frågan är också vad Aurora Ljungstedt egentligen skulle vinna på att förbindas med en genre som dök upp långt efter hennes död. Detta är inte heller någon särskilt god bok. Däremot är den fascinerande att läsa. Stilen är rapp, och omfångsmässigt har boken en stor fördel framför många av tidens romaner – med sina 140 sidor är den högst lätthanterlig. Också berättartekniskt har den sina poänger. Ett anonymt berättarjag återger nämligen vad hans onkel Benjamin berättat. Det är alltså samma slags dubbla projektion som i Fänrik Ståls sägner. Liksom fänriken är onkeln en erfaren man inom berättelsernas område. Denne knarrige men rare gubbe, som inspireras till sina historier av ett gammalt album, har nämligen varit en skicklig domare.

Onkel Benjamin är den ene deckaren. Han deltar i skeendet och råkar av misstag avslöja vissa konspirationer. Mera aktiv är den andra deckaren, pigan Lena. Medan onkel Benjamin både är sympatisk och har huvudet på skaft är Lena en listig rackare, som ingalunda snokar reda på fakta av sitt hjärtas godhet.

För den som intresserar sig för populärlitteraturens historia är Hastfordska vapnet ett gott val. Den ger en lockande tidsbild från de dagar då landsbygden ännu var mörk och avlägsen, då aristokrater ännu var stolta och tjänstefolk hemliga maktfaktorer. Här infrias långt ifrån alla misstankar – varken mot gärningsmännen eller mot genren.

CARINA BURMAN



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22