HÄMNDEN ÄR ALDRIG RÄTTVIS

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2007-1, Recension

Av Leif Silbersky och Olov Svedelid
Sellin & Partner 2006

1977 kom det ut en detektivroman som hette Sista vittnet. Där får en gammal advokat besök av två människor som vill att han ska försvara en man som anklagas för mord. Advokaten som är jude vill inte, men övertalas slutligen.

Han är född i november 1906 och alltså 71 år. Om det nu inte var så att jag fyller 71 i år skulle jag skriva att det är en aktningsvärd ålder. Den gamle advokaten har upplevt Kristallnatten och hans sista minne av sin far som också var advokat är stegen mot döden: ”då denne marscherade med andra män mot en barack. Rak i ryggen och in i det sista övertygad om att han gjort rätt som stannat i landet.”

22 böcker hittills om gamle advokaten Samuel Rosenbaum och serien är ett högvattenmärke bland svenska deckare. Själv har jag slukat dessa böcker från pärm till pärm, även sedan den gamle fått hjälp av sin älskade brorsdotterdotter Rhea Moser-Enzino, Att ingen av dessa böcker fått Deckarakademins pris visar vilka inkompetenta kritiker Akademin har.

Sveriges främste deckarkritiker Bengt Eriksson (som givetvis inte sitter i Akademin) har i KvP skrivit ”Jag menar att Rosenbaum är en av de mest intressanta personerna i svensk kriminallitteratur”. Det är bara att hålla med – Rosenbaum har en personlighet och en resning som det inte finns någon motsvarighet till i svensk deckare. Hade vi haft en akademiskt bildad och moraliskt medveten kritikerkår hade Rosenbaum och inte Wallander höjts till skyarna.

Nu kommer Samuel Rosenbaum i bok nummer 23: Hämnden är aldrig rättvis av Silbersky och Svedelid. Ska man tro på uppgiften i bok nummer ett och anta att Rosenbaum åldras i normal takt, fyller han alltså nu 100 år.

Det är kanske inte så konstigt att den gamle nu tillbringar sina nätter ”i tillståndet mellan sömn och vakenhet” och ser ”varelser som inte existerade men i föreställningarna fanns i rikliga mått”.

På ”ömse sidor om bädden vid fotändan” finns ”ett halvt dussin icke-personer”. De anklagar honom för hans brist på handlande under Kristallnatten, när hans egen far fick marschera in i dödens kammare. Han har svikit Gud. Han skäms för hans nära blev mördade och inte han. I den skammen riskerar han själv att dö.

Hämnden är aldrig rättvis men trots det, måste Samuel Rosenbaum nu hämnas sin fars död. Vägen till uppfyllandet av detta går via en till synes banal rattonykterhetsolycka, vilken Rhea har att utreda tillsammans med Samuel. Denne är skraltig av ånger och plågas av sina minnen. Men han är en beundransvärd stoiker, som lever sitt liv på ett moraliskt och reflekterat sätt.

Att den stora flodvågskatastrofen är användbar i en deckarintrig utnyttjade jag själv i en kortnovell som kom till finalen i Bokmässans tävling härom året. Här bidrar tsunamin också i den härva av intrigtrådar som till sist nystas upp. Då ställs Rosenbaum inför det dilemma Hamlet sviktade under. Tiden är ur led och Hamlet/Rosenbaum måste vrida den rätt igen. Våga ta till vapen och använda våld. Här har vi en deckare om ett moraliskt dilemma, istället för raffel och billig spänning, som annars är så vanligt.

Hämnas trots att hämnden inte är rättvis. En lysande bok, kanske över huvud taget den bästa svenska deckare jag någonsin läst. Tänk om Deckarakademin kunde inse bokens storhet!

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22