GUSTAVS GRABB Berättelsen om min klassresa

Sep 28th, 2011 | By | Category: 2011-9 sep, Recension

Omslag till Gustavs grabbAv Leif GW Persson
Albert Bonniers 2011
ISBN 978-91-0-012684-1, 380 sid

Det utmärkande med Leif GW Persson är att hans kriminalromaner bygger på att intrigerna är solida och att hans ”legend” stämmer från bok till bok. I den senaste boken Den döende detektiven finns tillbakablickar ända till debutboken Grisfesten från 1978 och man kan hitta sådant också i böckerna däremellan.

Grisfesten blev till som en liten hämnd för det som inträffade under den så kallade Geijeraffären samma år. Den åldrande justitieministern nyttjade prostituerade och SÄPO drog ögonen till sig och började undra om mannen kunde vara en säkerhetsrisk. En PM upprättades. GW arbetade i huset under rikspolischefen Carl Persson och borde alltså veta något om promemorian. Han fick telefon från DN-journalisten Peter Bratt som började prata om ”Lennart Geijer och hans horkontakter”, en grej som varit känd i tidningskretsar under en tid. Nu tänker Bratt låta bomben brisera. Han vill veta vad Persson känner till om denna PM. GW svarar ärligt men något undvikande och lite senare gör Carl Persson en liknande kommentar. Därmed var friden slut i polishuset. Man visste att, som Persson skriver, ”skiten skulle hamna i fläkten”. Nästa dag var artikeln inne i DN, med ett par små faktafel. Dessa hakade Olof Palme upp sig på när han dementerade hela historien och tvingade DN att göra århundradets största pudel.

Nu började jakten på källan och GW utpekades. Leif GW Persson kände sig som ett jagat djur, drar iväg till sin jaktstuga och sticker bösspipan i truten, men ångrar sig och trycker inte av. Gott så.

I boken Gustavs grabb har detta blivit ett långt avsnitt där Persson, tydligt förbittrad, tar heder och ära av Peter Bratt – ”en dålig journalist, våldsamt överskattad efter sin medverkan i IB-avslöjandet”. Det har gått många år nu, men enligt den sicilianska maffians rättsbegrepp är hämnden en rätt som bör ätas kall.

Gustavs grabb är enligt Persson ingen egentlig självbiografi utan ”berättelsen om min klassresa”. Det är till att börja med en bra och roande berättelse om ett barns uppväxt i Stockholm i andra världskrigets slutskede. Modern påstår att Leif Gustav Willy är söndagsbarn, fött med segerhuva. När han senare kollar saken visar det sig att han är född på en måndag, men han blir förvisso icke något måndagsexemplar.

Om man tror på bibelns ord om arv intill sjunde led är det ingen fattigmanstillvaro i underklass som Persson föds in i. Hans morfar hade gjort lönsamma affärer och modern – som han tydligen avskyr ända in i döden – ser till att ha stora summor i sin hemliga kista. Hon påstod sig hela tiden vara dödssjuk, men levde till hon blev 92. Pappa Gustav däremot är en redig karl, hantverkare och byggnadsjobbare och en man som sonen älskar. Det är honom Leif GW vill efterlikna och trots sin professorstitel, sina fina arbeten, sin berömdhet och alla miljoner på banken tycks han inte lyckas i den outtalade ambitionen att bli överklass.

I stället blir han något ännu ”finare” – en medial författare, känd från TV, ett varumärke redan före Camilla Läckberg. Han har flyttat sig en bit från grabben Wille Vingmutter som bodde på fel sida Odengatan.

Han sticker inte under stol med att han är mer begåvad än de flesta, att han kan skriva (sant!), kan sälja böcker som smör, supa som en hel karl och klarar av att gifta och skilja sig, få barn och till sist hamna i herresätet Professorsvillan i Elghammar.

Under hela tiden detta pågår är han fylld av beundran för sin fars enkla livsstil.

Modern – Margit – ger honom ångest. Kanske för att de två är lika varandra. Båda tycks tycka att världen är för trång för dem, de vill ha armbågsrum. Hon spionerar på honom och det gillar han inte.

Det är en bok – som likt många andra biografiska skildringar – fylls av anekdoter. Förklaringen till hans stora produktivitet sägs vara att han är fylld av manliga hormoner, vad det nu kan betyda, och kanske att han råkade födas på 40-talet när arbetsmoral var något som präglade hela samhället.

Kan man då hitta något i Leif GW Persson berättelsen om sin resa genom livet som förklarar hans övriga bokgestalter, Johansson, Jarnebring och de andra? Kanske. Man hittar uttryck som känns igen från kriminalromanerna, funderingar kring polisens arbetssituation. Då kommer tanken återigen flygande: är detta en självbiografisk skildring eller en roman?

KJELL E. GENBERG

Leif GW Persson

Leif GW Persson. Foto Laurent Demimal

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22