GULLSTIGEN

Jan 7th, 2019 | By | Category: 2019-01 jan, Recension

Omslag till GullstigenAv Jan Eric Arvastson
Förlag Arvas Text, 2017
ISBN 9789198361100, 210 sidor

För snart tio år sedan skrev Jan Eric Arvastson en artikel i DAST om mordet som hembygdskultur. Artikeln handlade om Stina Olsson, även kallad Vibo Stina, som 1845 avrättades för giftmord på sin man, Olof Olsson, på galgbacken mellan Films och Tegelsmora byar i Uppland. Arvastson slog ett slag för hur de lokala hembygdsföreningarna blåst liv i minnet av Stina Olssons öde. Bland annat hade föreningarna gjort det möjligt för sentida turister att vandra den urgamla leden till galgbacken, den så kallade Guldstigen.

Jan Eric ArvastsonNu har Arvastson själv gett liv åt Stina Olsson i den historiska romanen Gullstigen. Rakt och till synes med gott stöd i källorna återger Arvastson en dyster historia om hur den unga Stina påtvingas ett äktenskap med den hårdföre och efter hand alltmer alkoholiserade mannen. Lokalsamhället tvingar makarna att hålla ihop äktenskapet trots att hon klagar på övergrepp i hemmet medan han offentligt anklagar frun för otrohet och för att ha hittat andra fäder till parets barn. Att Stina till slut blandar rikligt med arsenik i en fiskrätt till mannen framstår som en dyster slutpunkt på ett misslyckande som stora delar av Tegelsmorabygden verkar dela ansvaret för.

Som alltid i romaner byggda på verkliga – och lätt identifierade – händelser är det svårt att veta vad författaren själv lagt till. Jag tänker mig ändå att bokens kanske bästa kapitel är Arvastsons eget försök att gestalta den unga och ännu ogifta Stina Olssons självständighet och förväntningar på ett eget liv. Det handlar om hur Stina gömmer sig i en ladugård för att få en glimt av den svenske kronprinsen Oscar och en rysk arvfurste som är på besök i en närbelägen herrgård. Särskilt vill Stina, likt vilken modern kändisbesatt tonåring som helst, se om det stämmer att överheten har en särskild glans i ögonen, en inre upphöjdhet över den vadmalsgrå vardagslunken.

Mer betänksam blir jag när Arvastson låter en historiskt identifierbar person bekänna att han var med på Stinas mordplaner, även om denne inte kunde hjälpa henne just när mordet skedde. Bekännelsen går tvärs emot vad som, enligt romanen, sägs under rättsprocessen mot Stina. Det är möjligt att Arvastson lutar sig mot något annat och oredovisat källmaterial, men som läsare får jag intrycket att han i efterhand pådyvlar en person som en gång levat både mened och delaktighet i en mordkomplott.

PÄR ALEXANDERSSON

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22