GRYNINGEN FINNS I FJÄRRAN

Dec 22nd, 2011 | By | Category: 2011-12 dec, Recension

Omslag till Gryningen finns i fjärranAv Irene Canel
MBF Bokförlag 2011
ISBN 978-91-85635-41-2, 175 sid

Far tvekade om vi skulle åka raka vägen till Leipzig eller ta något av de mindre tågen på landsortsbanorna för att undvika bomberna som amerikanerna fällde över städer och stora tåg. Han valde det senare och det var ett bra val. Tåget som vi skulle tagit till Leipzig blev utplånat av en bombattack. Ibland är det tur och ibland är det strategi som gör att man överlever.

Irene Canel är en överlevare och det beror på en kombination av klok strategi och ren tur. Hon föddes 1937 i tyska Galizien och har sedan av diverse krafter drivits från samhällssystem till samhällssystem: Polen, Nazityskland, Tyskland efter kriget, Uruguay och Sverige. Nu ger hon ut sina sensationellt intressanta memoarer på MBF Bokförlag (www.mbforlag.se).

Kjell E. Genberg, som är en av Sveriges bästa författare, har “översatt” hennes text till en snärtig och lättflytande svenska. Tillsammans har de skapat en ovanligt läsvärd bok!

Det är nämligen en självbiografi man sträckläser med häpnad och beundran och som lär en läsare en massa levnadskonst. Själv känner jag att jag haft ett jämförelsevis enkelt och på alla sätt beviljat liv. Jag skäms över att jag deppar och gnäller ibland – hade jag upplevt det liv Irene Canel klarat av, hade jag varit död för länge sedan!

Irene CanelVid födelsen vägde hon bara 1800 gram och överlevde som barn en rad svåra sjukdomar. Irene var verkligen en livskonstnär redan från början.

Läkaren trodde inte hon skulle klara sig, men “han visste inte att jag var av ödet utvald att överleva gång på gång.”  Barndomen gick i kras 14 jan 1945. Då flydde familjen och fadern trodde man skulle komma tillbaka om två veckor. Men någon återkomst blev det aldrig. Irene kände sig grundlurad och oroade sig för att bli det igen.

Hennes far fick anställning som inspektör över stora skogsegendomar och familjen levde ibland gott. I ett av hemmen var de okunniga om att bara fem mil bort låg det blivande helvetet Auschwitz. Barnet Irene fick genomkämpa en rad hemska sjukdomar bl a difteri som det inte fanns vaccin mot i Polen.

Livsvägen gick genom kojor, flyktingläger och faktiskt slott. Det bestämdes till sist att man skulle fara till Uruguay. Innan man fick komma på den stora ångaren Vollendam, utsattes man för diverse förnedring. Löss och mask i magen var ofta förekommande elände. Efter den nakna avlusningen luktade alla DDT.

I Uruguay var det gott om skorpioner och giftormar. Barnen gick barfota men klarade sig. Irene slog med en pinne i gräset för att få ormarna att fly. När Irene tog sig över en hög järnvägsbro genom att balansera på en smal planka kom tåget och hon fick hänga över bråddjupet i armarna medan det passerade.

Hon lyckades också döda en liten krokodil (en cayman) och flå den. Troende var hon inte men läste ivrigt i Bibeln där hon fann massvis med historier som hon uppfattade som snuskiga och följaktligen intressanta …

Det hjälps inte att man mer och mer fattar tycke för detta djärva, fria och påhittiga barn. Irene överlevde allt, men det gick naturligtvis inte spårlöst förbi: “Mor kunde förstå att barn har ont i magen och lindra det med massage men hon vill inte veta av att själen kan lida av en mycket större smärta.”

Och det som smärtar kommer tillbaka i skapandet: “Nu hade jag övergivit två hundar och dödat en liten krokodil. Både caymanen och hundarna hämnades genom att återkomma i mina bilder och skulpturer.”

Ankomsten till Sverige och de första åren där var förenad med åtskilligt elände. Och mycket förnedring. “Bilden av Sverige som ett fantastiskt land smulades sönder bit för bit. Det var förstås inte landets fel, det var min känsla av att sitta fast i en fälla.”

1981 blev det skilsmässa med maken Carlos och sedan började Irene måla bilder och forma keramik. Och detta skapande gav henne livsglädjen åter.

“Livets mening är kanske att få känna sig som en fisk.”

När Irene Canel sammanfattar sitt enastående liv, skriver hon: “Inte illa för en som bara är 74 år gammal”.

Jag håller med av hela mitt hjärta. Det är verkligen inte illa alls!

JEAN BOLINDER

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22