GRINDVÄKTAREN

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Recension

Av Kristian Lundberg
Symposion 2005

2004 kom Lundberg med polisromanen Eldätaren som är den första i en serie på fem delar om polismannen Nils Forsberg i Malmö. Det är en lysande deckare och jag ansträngde mig att upplysa bland annat Deckarakademins ledamöter om detta. Men det var helt förgäves, boken kom inte ens med bland de som nominerats till priset för årets bästa kriminalroman. En verklig miss av Svenska Deckarakademin!

Nu kommer andra delen, Grindväktaren, och då har Akademin redan nominerat sina favoriter. Som den nya romanen är minst lika bra som den första innebär detta en ny miss av Akademin. I Grindväktaren citeras sjutton berömmande recensioner av Eldätaren. En, säger en, av recensenterna är från Deckarakademin och det är – jag! Ingen annan i denna församling tycks ha fattat vilket lyft för genren Eldätaren är.

Grindväktaren utspelas liksom Eldälaren i Malmö. Där leder Nils Forsberg gruppen för Extra Ordinära Utredningar, EOU. Denna specialgrupp inriktar sig på gränsöverskridande kriminalitet. I dag är vi alla, även i det som var lugna trygga Sverige, en del av en terrorhotad värld. Avgrunderna finns också här. Kanske är polisen grindväktare mot underjorden, mot det helvete som finns bakom fasaden, bakom den trygga borgerlighetens välmåga.

Det finns andra grindväktare också. John Andersson är en sådan. Likt en verklig massmördare för några år sedan, jobbar han i sjukvården. En grindväktare mot evigheten. En med makt över liv och död. Med bomber kan Helvetet markeras. En exakt kvadrat med hörnen Lundavägen, Värnhem, Östra Förstadsgatan och Pilgatan. ”Om bara tre veckor skulle världen slås med häpnad. Han rös vid tanken. Då, äntligen. Äntligen skulle han lyftas upp mot himlen. Han var grindväktaren.”

Denne John Andersson ska befria Malmö och besegra polismakten. ”De är blinda, snart skall de få se!” Han ska bryta sig fri ur sitt namn och resa sig mot himlen som en fjäril som lämnar sin puppa och slipper vara larv. Det är kanske så vi alla drömmer, även om vi brukar mindre våldsamma medel för att nå upp till vår Ikarosflykt ovan stadens trånga labyrint.

I detta spel riskerar Nils Forsberg döden. Nerpackad i bagageluckan på sin älskade Mazda 323 väntar han på slutet. Han har fått två tänder utslagna, har skarp blodsmak i munnen och lovar sig att om han överlever detta, ska han aldrig mera slarva med sina tandläkartider…

Det är en existentiell bok detta och man kan tycka att det är synd att den ska uppenbara sig på deckarmånglarnas torg och mätas och vägas av människor som saknar kompetens att förstå verklig litteratur, sådan som avslöjar människan i hennes förnedring men också människans storhet i all sin ynkedom. Det är som ett grekiskt drama om rätt och fel, skuld och försoning.

Detta är andra delen av vad som håller på att bli ett lysande romanbygge om det unga 2000-talets Malmö. Lundbergs språk spränger tunnlar in i den innersta kärnan av det mänskliga psyket och reser arketypiska stoder på det kollektiva medvetandets ödsliga ljunghedar.

Hjälten Nils Forsberg är en Kristusgestalt som lider för oss alla i ondskans isvindar. Man dör som bekant inte förrän i femte akt. Forsberg överlever till dess denna andra akt av pjäsen är slutspelad. ”Stjärnorna släcktes ner, en efter en – och månen svävade bort.”

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22