GRETA GARBO OCH DEN DÖDE MEXIKANEN

Sep 25th, 2009 | By | Category: 2007-3, Recension

Av Olov Svedelid
Forum 2007

Någon gång, vartannat år eller så, får den garvade recensenten och prisjuryledamoten bland den uppsjö av böcker han ska läsa, en volym som fängslar hundraprocentigt. En sådan bok är Greta Garbo och den döde mexikanen av Olov Svedelid. Detta mästerverk har jag läst så sakta jag kunnat för att nöjet ska vara, det är en bok jag längtat till, drömt om och funderat över. Sannerligen är det en levande, spöklik, kittlande, ångestskapande och djupt tänkvärd roman, ett slags ordets motsvarighet till filmen Sunset Boulevard.

Handlingen, ramen är enkel. Mimi Pollak och Greta Garbo tillhörde båda första kullen på Dramatens elevskola 1922-23. De blev vänner och nu sextio år senare möts de åter när Mimi besöker världsberömda Greta i New York. Hon har med svenska förnödenheter som Skåne, Överstebrännvin, OP, svenskt öl, Wasabröd, mjukost, kex, Västerbottenost … De tittar på gruppfoto av Dramateneleverna och skvallrar om hur det gick för de då unga löftena. Någon tog livet av sig, men andra blev som Georg Funkquist, Alf Sjöberg och Håkan Westergren kända. Och den senare kunde ej passa tågtiderna eftersom han hade inga tidblad …

Men idyllen flagnar. Ett par hotfulla mexikanare attackerar och Greta Garbo har nattliga ångestanfall. Hon tycker sig stå inför den yttersta domaren för att dömas till evig pina i helvetet. Till hennes synder hör sexuella, hon hade sin första man vid femton års ålder och levde sedan ett promiskuöst liv med både män och kvinnor. Men den största synden rör ett mord hon bevittnat utan att ingripa. ”Domen är klar och ska omedelbart verkställas. Ni har att tillbringa evigheters evighet i olidliga plågor!”

Greta och Mimi ser sedan dag efter dag Garbofilm efter Garbofilm och vi får en rad skakande detaljer om det syndfulla livet i det unga Hollywood, där talangerna blev idoler på ett ögonblick, medan andra misslyckades och sjönk ner i prostitution och elände. Vi i får veta sådant som vi aldrig anat om filmens stora namn. En stjärna som vi nog alla sett på film bjöd hem unga damer på middag och tog emot i matsalen iförd smoking utan underdel, Clark Gable hade löständer som ibland ramlade ut och Humphrey Bogart var en liten knatte som alltid var bakfull, kedjerökte och torrhostade.

Det hela får mig att tänka på Hieronymus Boschs triptyk Lustarnas trädgård där man roar sig hektiskt och har sex i desperat ångest över de hemska straff som väntar i Helvetet. Greta Garbo klarar sig ganska bra mot djävulska motspelare, iskalla filmchefer och även mot Zarah Leander och Kristina Söderbaum som försöker locka över henne till tysk, nazistisk film.

Och Greta har ett praktgräl med Marlene Dietrich. Det börjar med att hon låtsas inte veta vem denna världsberömdhet är. ”Jag är Marlene Dietrich”. ”Åh, Tyskan.” Det slutar med att Marlene besegrad skenar mot dörren: ”Det här ska du få igen, satans förbannade svenska kossa! Kossa, kossa, kossa!” ”Muu, muu”, blir Gretas svar.

Det är fantastiskt underhållande att läsa sådana avslöjande scener med världsberömda personer ingående, men bokens största värde ligger på ett psykologiskt, existentiellt plan. Vad blir det av oss när vi går in i det eviga mörkret? Hjälper det oss om vi är berömda, ärade och älskade ifall straffet för våra gärningar är evig plåga i Helvetet? ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen. men förlorar sin själ?” (Markus 8:36) En vidunderlig, lysande genialt djärv bok!

JEAN BOLINDER

svar.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22