GLASKROPPAR

Mar 30th, 2014 | By | Category: 2014-03 mars, Recension

Omslag till GlaskropparAv Erik Axl Sund [Pseud för Jerker Eriksson och Håkan Alexander Sundquist]
Ordfront 2014
ISBN 978-91-70376-88-7, inb

Kanske är jag en sur gammal gubbe som menar att det var bättre förr, men när det gäller den svenska deckargenren är jag benägen tycka så. Många i min generation jobbade för att höja en föraktad genre till litterära förtjänster, t ex Sjöwall–Wahlöö, Ulf Durling, Elisabet Peterzén, K Arne Blom, Jan Moen och Tomas Arvidsson. De kämpade tydligen helt förgäves, nu har den inhemska kriminalromanen blivit en mjölkko för profitörer. Författarna är varumärken. Någon sade till mig att många av de nya författarna skriver böcker på beställning. Böcker som är sålda till en mängd länder och film redan innan de ens är skrivna.

Inte är det kreativt skapande utifrån en själ, utan fabrikation, där författaren bara är en kugge i verket! Usch, säger jag och spanar efter något nytt som är äkta och värdefullt.

Det känns som att leta på en soptipp men även där kan fynd göras. Förra året läste jag med stor förtjusning en trilogi thrillers om Viktoria Bergman av författarduon Jerker Eriksson och Axlander Sundquist: Kråkflickan, Hungerelden, “Pythians anvisningar (Ordupplaget). Minns jag rätt så belönade vi i Deckarakademin böckerna som hade geniala parafraser på Carl Larsson-målningar som omslag.

Incest är vad det handlade om och på Kråkflickan syntes en spritt naken dotter till Carl Larsson, försedd med mask för ansiktet. Många deckare i dag har långa tack till alla som “hjälpt” de s k författarna att få ihop boken. Sist i Kråkflickan står: “Tack till: Inte en jävel.” Det är en underbar känga till alla bokfuskarna som knappt kan skriva själva.

Jerker Eriksson och Håkan Alexander Sundquist kan skriva själva, även om de faktiskt denna gång tackar en (1) person. De skriver en njutbar prosa som man njuter av och som värmer en inifrån som irländsk whisky.

De två författarna har tidigare bland annat sysslat med musik. De har tillsammans gjort en rad turnéer med elektropunkbandet i love you baby i Vitryssland, Ukraina, Ryssland och Polen. I den nya boken Glaskroppar handlar det om enmansbandet Hunger vars musik kanske har del i en våg av självmord som drabbar unga människor i Sverige. Kriminalkommissarie Jens Hurtig utreder självmordsvågen.

För min egen del är jag djupt fascinerad av självmord. Hösten 1956 gick min far ut i sin ägandes skog och stoppade en revolverpipa i munnen och tryckte av. Mitt barndomshem, herrgården Laggarps Säteri med sitt vackra rosa slott, såldes och min mamma, syster och jag flyttade med två hundar in i mormors och morfars etta i Enköping.

Varför tog far livet av sig? Vems fel var det? Det talades till och med om att han inte skulle få vila i vigd jord… Jag grubblade på om han kanske kom till Helvetet för sitt självmord…

Sedan har jag mött många självmord. En av mina första elever tog livet av sig några år efter skolan. Jag har tänkt på killen ofta. Såg jag honom tillräckligt? Kunde jag förhindrat det som skedde?

Senare har ett par andra elever gjort det samma. Jag har varit mera observant men egentligen inte fattat vad som hänt och varför. Men skuldkänslor får man alltid.

Förmodligen tänker de allra flesta människor i svåra och pressade situationer på utvägen som heter självmord. Men det är ju inte så att det är någon liten händelse som bara berör en själv. Kastar man sig framför ett tåg får den arme lokföraren svåra psykiska problem. Har man familj, kommer de aldrig över det som hänt. Och vad händer en själv på andra sidan?

Jag läser Glaskroppar med aldrig mättad aptit. Den är meningsfull, välskriven och berättar väsentligheter om villkoren för vårt liv. Vad väntar oss?

Jag var sex år när Fabians fru hittades i garaget och pappa sade att självmördarna hamnade i helvetets sjunde krets tillsammans med mördarna.. Medan mördarna kokas i blod växer självmördarna fast i träd så att de inte kan skada sig själva.

Det påstås att självmördare kan längta efter sin gärning. Att de sina sista dagar bärs fram av en inre lycka. Jag tror inte på det, snarare tror jag på hur det framställs i början av denna bok:

Att nå botten är en dålig liknelse. Det är en sörja, ett gungfly av meningslöshet och ju mer man försöker kämpa sig upp, desto djupare sjunker man.

Svensk kriminallitteratur befinner sig i en sådan sörja. Mankell skriver om samma bok, Stieg Larsson spekulerade i grotesker och Håkan Nesser har stagnerat. Den ende som nu försöker på allvar tycker jag är Kristian Lundberg, men som deckarkritikerna klent begriper vad han skriver, tycks han ha kommit av sig. I det läget är en bok som Glaskroppar ett flammande ljus i mörkret: Den är originell, nyskapande, läsvänlig och djupt gripande intill den avslutande begravningen som verkligen tog mig hårt.

JEAN BOLINDER

Författarparet bakom pseudonymen Erik Axl Sund heter Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Bakom sig har de en kritikerrosad trilogi om Victoria Bergman.

Nu presenterar de den första delen av en ny melankoliserie: Glaskroppar – svart melankoli. Den handlar om att ett antal unga människor i vårt land tar sina liv på ett ytterst makabert sätt. Det de avlidna har gemensamt är ett intresse för enmansbandet Hunger, som är en del av den mörka musikkulturen. Den vikarierande kriminalkommissarien Jens Hurtig är den som utreder de förbryllande självmorden. Budskapet i boken är svart som titeln antyder.

Varje kapitel är på en eller ett par sidor, modernt eller hur, och återger vad en person tänker och tycker mm. Och detta för handlingen i boken framåt.

Till en början var jag tilltalad av historien. Språket flöt fint fram som en stilla Svartå. Men. I längden blev det tröttsamt och jag vet inte hur mycket kvasipsykologi och flumtänkande man ska stå ut med i en bok?

LENNART HÖGMAN

Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sund

Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sund

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22