GLASBRUKET

Mar 17th, 2010 | By | Category: 2004-1, Recension

Av Arnaldur Indridason
Mýrin 2002
Översatt av Ylva Hellerud
Prisma 2003

När jag en gång med mina dramaelever satte upp Ritten till havet av irländaren John M Synge gav en flicka en bra beskrivning på pjäsen. Hon sade att den börjar i nattsvart elände och sedan blir allt bara värre och värre hela tiden. Något i samma stil kan sägas om den till Nordens bästa kriminalroman utsedda Glasbruket av islänningen Arnaldur Indridason, som nu översatts till utmärkt svenska av Ylva Hellerud. Här kan man dock i bokens slut se en liten ljusning i tunneln.

Det börjar med att en gammal man mördas i sin lägenhet i Reykjavik. Bredvid kroppen ligger en lapp med tre ord, men vilka undanhålls tills vidare läsaren i spänningsskapande syfte. Ett billigt grepp tycker jag. Vi får göra bekantskap med kriminalpolis Erlandur Sveinsson och hans kaotiska familjeförhållanden. Poliser ska ha det hemskt enligt det nya receptet på nordiska deckare, men få har de så hiskeligt hemskt som stackars Erlandur. Han borde kanske egentligen heta Erlanmoll så ledsamt som allt är.

Mankell m.fl. har lärt oss att poliskommissarier ska ha det övermåttan trist men det är inget mot vad Erlandur har det. Han är skild och givetvis var det en svår skilsmässa. Han förlorade kontakten med barnen och nu är det illa beställt med dem. Sonen Sindri Snaer har just avslutat en tredje vända på torken. Dottern Eva Lind är narkoman, gravid och lånar ständigt pengar till knark. Hennes språk och beteende är hemskt. Längre bort från den klassiska deckarens snobbiga överklassdetektiver kan man ej komma och det tycker jag i och för sig är en god sak.

Det är en mäktig pizza som Arnaldur Indridason bakat. Här finns ett foto på en gravsten, en brud försvunnen på sin bröllopsdag, en saknad barnahjärna och närgånget skildrad polisrutin med i smeten. Vi får besöka Glasbruket där organ ligger i formalin i krukor. Vi får oss till livs den märkliga historien om hur man stal Einsteins hjärna. Det hela är välskrivet, intrigen är mästerligt påfunnen och ingen som läser boken förblir oberörd. Det är otäckt, obehagligt och har mycket att säga om Livets djävlighet.

Människoskildringen är kärv som i en gammal isländsk saga. Egentligen är det de döda som skildras bäst, de levande saknar ofta mänskliga drag. Å andra sidan är de utrustade med desto fler omänskliga…

Boken har som sagt valts till Nordens främsta kriminalroman och är nominerad av Svenska Deckarakademin som bästa till svenska översatta bok. För min privata del tycker jag inte alls om den, men måste erkänna att den har ovanliga kvalitéer. Jag hoppas dock att det inte är åt detta håll kriminalromanen ska utvecklas – det vore att upphöja elände till underhållning!

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22