GIFTLABORATORIET Från Lenin till – Putin – 90 år av politiska mord

Apr 22nd, 2008 | By | Category: 2008-3, Recension

Omslag till GiftlaboratorietAv Arkadij Vaksberg
Laboratorija jadov 2007
Översatt av Bengt Samuelson
Norstedts 2008

Agatha Christie skrev en gång Tio små negerpojkar (på den tiden namnet var politiskt korrekt) och Vaksberg sysslar i sin bok Giftlaboratoriet med liknande problematik – med det skillnaden att han berättar om verklighet och i stället för ordningstalet tio kan man räkna offren i många tusental.

Här berättas om Lubjankas beryktade giftlaboratorium som kom som tanke redan på Lenins tid och fortfarande existerar fast det flyttat från sin gamla adress, detta enligt Aleksandr Litvinenko som förgiftades med polonium 210 i England och avled. I likhet med många andra mord av politiska skäl eller för att skydda sovjetiska eller ryska makthavare styrdes sådana dödsfall av KGB (eller deras tidigare eller senare namn) och giftlaboratoriet i Lubjanka.

Ett av alla begångna mord fick oväntat stor internationell inträffade en septemberdag 1978 då den bulgariske författaren Georgi Markov plötsligt kände ett stick i höften när han gick på Waterloo Bridge i London. En okänd man hade ”råkat” stöta till honom med paraplyspetsen. Karlen bad om ursäkt och försvann, men Markov blev lite senare sjuk i feber och kunde inte längre tala. Han togs in på sjukhus men dog i plågor.

Det visade sig att paraplyet var försett med en liten kapsel av platina och iridium (som inte stöts bort av kroppen) innehållande giftet ricin. Ett politiskt mord alltså, utfört av bulgariska staten för att bli av med en besvärlig dissident. Bulgarerna fick hjälp av giftkunniga sovjetiska vetenskapsmän anställda av KGB.

Det var år 1937 som Laboratorium X,  det toxikologiska laboratoriet, underställdes
säkerhetstjänsten NKVD med professor Grigorij Majranovskij från Biokemiska institutet som chef. Han hade redan experimenterat med avlivningsmedel på levande fångar och var mycket intresserad av att hitta ett sanningsserum. I Sovjetunionen gick han under namnet Doktor Död.

Arkadij VaksbergVaksberg har tidigare berört ämnet i boken Lubjanka som kom på svenska 1993. Här tar han ett vidrigt grymt tag om Sovjets och senare Rysslands utstuderade statsterrorism. I politiska kommunistiska repressalier dödades cirka 32 miljoner sovjetiska medborgare och enligt författaren fortsätter dödandet av ”statens fiender” under Putin och troligen också hans efterträdare.

Helst skulle offren dö i olyckor eller sjukdomar som är svåra att definiera. Ett troligt svenskt sådant var Raul Wallenberg som dog i ”hjärtsvikt” den 17 juli 1947. Ett sent dödsfall är  FSB-avhopparen Aleksandr Litvinenko som dödades med polonium 210 häromåret – också det i London. Däremot blev journalisten Anna Politkovskaja skjuten. Det finns alltså fog för bokens undertitel Från Lenin till Putin – 90 år av politiska mord. Vaxberg lyckas visa en indiciekedja som är bestickande, i alla de mord som begåtts genom decennierna, trots att han i vissa fall hänvisar till det inte alltid övertygande talesättet ”ingen rök utan eld”.

Beskyllningarna är troligen korrekta med författaren har ont om konkreta bevis.

Säkerhetstjänsterna som byggdes upp under Lenin, och vars ljusskygga verksamhet accelererade under Stalin har ännu inte spelat ut sin roll. Regimens motståndare har aldrig mycket att hoppas på. Blev man sjuk var det livsfarligt att hamna på ett sovjetiskt sjukhus. Där kunde de räkna med att bli förgiftade till döda, och på ett sådant ställe tillverkades en passande dödsattest.

Av alla de till dödsriket förpassade var en hel del Arkadij Vaksbergs personliga vänner. Det är lätt att utläsa personligt hat mot de styrande i hans text och ibland måste man ställa sig frågande inför hans tvärsäkerhet. Stämmer verkligen alla detaljer – i synnerhet som de är så många och divergerande.

Men i princip är nog hans infernaliska redogörelse riktig. De sovjetiska och senare ryska ledarna var inte mycket mer än gangsters som såg tänkbara oliktänkande som ett hot mot sig själva och det härskande systemet och därför menade att politiska mord var mer än en möjlighet – det var en plikt.

En inte alltför liten antydan om det riktiga i Vaksbergs skildring om det sentida Rysslands anpassning till äldre, beprövade metoder är Putins hänvisning nyligen till Lubjankas ”ärorika förflutna”.

Det är inte troligt att den här boken någonsin blir film (rollistans lik skulle bli alltför omfattande) men den skulle kunna bli många nummer ifall någon skulle komma sig för att återuppliva den gamla serietidningen Kalla Kårar.

KJELL E. GENBERG

stalin-rykov-kemenev-zinovjev

Stalin med tre boljevikkamrater som senare blev hans offer: Rykov, Kamenev och Zinovjev.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22