GÅ PÅ DJUPET

Jul 1st, 2010 | By | Category: 2010-3, Recension

Omslag till Gå på djupetAv Marcus Priftis
Kalla kulor 2010

I dessa dagar (juni–juli 2010) när man nästan storknar av fotboll som översvämmar all nyhetsmedia, sätter jag mig och läser en fotbollsroman, något som jag inte gjort sedan Per Wahlöös Himmelsgeten. Visserligen var jag biten av sporten i min ungdom och fram till 30-årsåldern, men nu tycker jag att det är för mycket.

Så blir jag motvilligt fängslad av den här boken. Varför? Ja, den är ju spännande. Man vill veta hur livet ska bli för Emil, bokens huvudperson. Det mesta av handlingen förmedlas till oss ur hans perspektiv, i jag-form. Lika mycket som det är en fotbollskildring är det en utvecklingsroman.

Emil börjar sin karriär i Sirius i Uppsala, fortsätter till  Gefle IF för att strax ta klivet till Newcastle och livet som proffs. Efter en kort tid där, lånas han ut till mindre klubb, blir skadad och hamnar så i Hammarby.

Marcus PriftisEmil är till en början en självcentrerad och självgod person. Men han får sina smällar och blir alltmer ödmjuk. Mot slutet har han nått sådan självinsikt att han kör upp till Gävle, söker upp sin tidigare tränare för att be om ursäkt för sin stöddighet när de skildes. Han tackar för vad han nu insett att han fick lära sig i klubben.

Priftis balanserar språket skickligt, låter inte fotbollsjargongen dominera. Då skulle texten riskera att bli svårläst och onjutbar för andra än fotbollsnördar. Som det nu är,  kan även vi som står utanför sparkerivärlden läsa allt utan att reta oss på obegripligheter. När jag lyssnar till fotbollsprat omkring mig, noterar jag hur flitigt man svär. Av det märks intet i boken. Man tackar!

Texten innehåller tillräckligt många tidsmarkörer, årtal och händelser, för att vi ska kunna placera handlingen rätt; den utspelas i nutid och slutar 2008.

Jag är ingen vän av tjocka romaner (den här är på drygt – ej dryga! – 500 sidor) men denna läste jag utan att irriteras av bråte, som jag kallar det, d.v.s.onödigt långa dialoger, djupsinniga inre monologer och annat som bromsar läsningen.

Jag vill verkligen rekommendera boken till fotbollsälskare, även de som inte är läsare. Den är som sagt spännande, men det gäller inte bara det yttre skeendet utan också Emils utveckling som människa. Vi som är måttligt intresserade av eller likgiltiga till sporten får hjälp att förstå varför så många blir fanatiskt intresserade.

BENGT HEURLIN

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22